Gränsen mellan galning och geni kan vara tunn. Följ med på en genompartisk musikalisk resa utan rätt och fel.
Vad som är konstigt eller inte ligger väl i lyssnarens öron. Men några artister har ändå stuckit ut genom åren och blivit odödliga i min värld. Några har förpassats i glömskans garderober. Här kommer en liten genomgång av mina favorit-weirdos. Några är bra på riktigt. Några är spekulativt kassa. Några är strunt utan att de förstått. Listan är inte i någon särskild rangordning. Bara en inspiration eller ett tillfälle till ett gott skratt. Och nej... det går inte att jämföra artisterna.
Residents. Hemliga och väldigt konstiga. Kan göra något vackert till något fult. Det är svårt att slita sig från det här. Blir liksom fast i nätet.
Captain Beefheart. Trout mask replica är en skiva som ger ont i magen. Det låter som om tre sånger spelas samtidigt.
Múm. När experimentet är extremt konstigt och samtidigt omöjligt att sluta att lyssna på. Och en del titlar... Kay-Ray-Kú-Kú-Kó-Kex är en svårbegriplig ramsa.
Gunnar Bunker.
Det ska visst vara lite kul, sägs det. Men för det krävs lite mer än buskis. Det här är kasst för att det är en kasst försök att vara kass.
Lavemangsmugglarna.
Bandnamnet är skitdåligt. Låttexterna handlar om ingenting. Det händer i stort sett ingenting. Avsnittet för irriterande musik, egentligen.
Philemon Arthur and the Dung.
Grammisvinnaren från 1972 var en provokation. Som sådan funkar den kanske. Men det är genialt oharmoniskt.
Greens Restaurant.
Med låtar som Vilse I Hennes Blygdskog, Ett För Ett Med En Pincett, Matsilverdagar och Smek mig med en motorsåg. Helt galet band som blandar lågt och lägre. Jag är såld.
Sixten Jansson.
Pop Sixtens Don't stop the music är en riktig partyhöjare. Ibland undrar jag om det är på riktigt. Men det är det visst.
Roland Klinga
roland.klinga@nt.se
011-200494