Ljus, energisk gitarrpop med mörka, grubblande texter. Ungefär så kan man beskriva Lilla Ensamma Hjärtat från Motala.
– Jag känner mig rätt deppig. Jag är lite skrämd över utvecklingen i samhället och det speglar sig i texterna. Samtidigt är det spännande med trallvänliga poplåtar och väldigt mörka texter. Det blir en liten egen nisch av det, kanske, säger Joakim Svensson, alias Lilla Ensamma Hjärtat.
Är det Donald Trump som spökar?
– Han också, men det är många olika saker, som fiendskapen mellan folk, miljöförstöringen, framtidsutsikterna. Det känns som att historien upprepar sig på ett negativt sätt.
Precis innan jag ringer honom har jag tittat på videon till låten ”Inferno”, med stumfilmssekvenser från tidigt 1900-tal. Där springer djävlarna omkring bland plågade människor medan Dante tar sig allt längre ner i helvetet.
– Det är lite pärlor från filmens barndom som jag roat mig med att göra collage av. De gjorde fräna saker på den tiden, rent konstnärligt. Jag är lite fascinerad av det. Dessutom skiljer sig nog inte deras tid så mycket från vår. Även då var nationalismen stark och oron för framtiden fanns där. Det var också en period av väldig teknikoptimism, precis som i dag, på gott och ont.
Joakim Svensson jobbar som lärare på Skolgårda skolas högstadium. Han är uppvuxen ”med hörlurarna på”, beskriver sig som en skivnörd som skriver egen musik, och spelar i flera band. På scenen växer Lilla Ensamma Hjärtat till en kvintett, men i grund och botten är det ett soloprojekt. I studion har Joakim Svensson gjort allting själv. Debutalbumet kom 2015, och förra året ep:n ”C’est la guerre” och singeln ”Vem har pissat på min dröm”.
– Jag hade en idé om hur det skulle låta, och ville testa att sitta hemma och göra allting själv. Men framåt sommaren blir det en riktig inspelning i Göteborg med hela bandet. Jag vill dokumentera hur vi låter tillsammans. Musiken blir mer levande, mer organisk och svängig när vi spelar ihop, säger han.
På fredag kommer Lilla Ensamma Hjärtat till Palatset och Liveklubben i Linköping. Det blir en del spelningar, men generellt tycker han att det blivit knepigare att få publiken att lämna tv-soffan för att gå och lyssna på ett liveband.
– Utbudet är nog större än efterfrågan, tror jag. Genom den digitala tekniken så kan fler och fler göra musik, och de gör det bra, men samtidigt verkar färre och färre ha tid att lyssna. Musiken är på överallt, men själva lyssnandet försvinner mer och mer.
Du har en deppig syn här också?
– Haha, ja, lite. Nu låter jag som en bitter gammal gubbe, men det är min känsla.