Magnus John Anderson är född och uppvuxen i Linköping. Snart ger han ut soloalbumet "Bleaching",
– För mig är tangenterna det viktiga. När jag sätter mig vid pianot är det där min musik skapas, säger Magnus John Anderson.
Han har jobbat med poplåtar, reklammusik och Eurovisionbidrag från Malta. Men 14 maj kommer soloalbumet "Bleaching" där Magnus John Andersons piano har huvudrollen, ibland med en cello som enda ackompanjemang. Två singlar finns ute: den lilla valsen "Elkhorn" och det längre filmiska stycket "Mary's place and the Odyssey". Titlarna kommer från namn på koraller och korallrev, vars existens hotas av klimatförändringarna.
– Jag är ingen expert, men jag känner starkt för dem, säger Magnus John Anderson.
Han beskriver korallerna som "sköra men väldigt vackra" – och detsamma gäller hans nya pianostycken.
– Det är tack vare min fru som har en extrem musikkoll som jag vaknat upp för de artister som finns här och nu. Det blev självklart att ta nytt avstamp där jag var nu och börja skriva pianomusik, säger han, och nämner den tyske artisten Nils Frahm som en inspirationskälla.
Det var vid pianot Magnus John Andersons musikliv började. Han växte upp i Ryd och öser beröm över sina musiklärare och kommunala musikskolan.
– Viktigast var Giuseppe Bordoni. På hans lektioner gick jag från att bara spela piano till att förstå hur musik är uppbyggd, med harmonik och melodier.
Efter ljudingenjörsprogrammet i Piteå vidtog en karriär som studiotekniker, producent och låtskrivare. Första jobbet var i Benny Anderssons studio med artister som Celine Dion och Westlife. 2013 hälsade Corren på Magnus i Berlin när han hette Kaxe i efternamn.
Magnus John Anderson med en av sina cirka 50 syntar.
I dag han är akustiker, anställd på konsultfirman Afry (tidigare ÅF) och arbetar med ljudmiljöer. Stockholm är hans bas, men han har kvar studion i Berlin.
– Jag har ett väldigt stort intresse för analog utrustning. Med åren har det blivit en stor samling, jag äger omkring 50 syntar från tidigt 70-tal och framåt. Det bygger mycket på nörderi. När jag började köpa skivor lusläste jag konvoluten för att få veta vilken utrustning de använt, och så byggde jag upp ett medvetande om vad som fanns och en dröm om vad jag ville ha.
Tidiga förebilder var Jean-Michel Jarre, Vangelis och Kraftwerk.
– Depeche Mode är nog det band jag sett live flest gånger. Jag äger nu den Fairlight som Depeche Mode använde när de spelade in "Black celebration" och "Music for the masses".