Morten Harket, Pål Waaktaar och Magne Furuholmen. Norrmännen i A-ha gjorde världens bästa poplåt.
Gruppen har aldrig hållits samman av vänskap, utan av strävan efter berömmelse, konstnärlig ambition och framför allt av ödet. Bara sex år gammal miste Magne Furuholmen sin far. Jazzmusikern Kåre Furuholmen var på väg till en spelning i Linköping när hans flygplan störtade över Drammen. Olyckan bevittnades av den tre år äldre Morten Harket och över tio år senare skulle de helt ovetande om deras sammanflätade förflutna bilda A-ha tillsammans med gitarristen Pål Waaktaar.
Furuholmen lirade fram det distinkta syntriffet som bär ”Take on Me” när han bara var 15 år gammal. Sedan dök det upp i olika låtar innan det hittade hem. Furuholmen var influerad av The Doors-organisten Ray Manzareks melodiska, men närmast matematiska strukturerade sätt att spela.
The Doors 1968. Organisten Ray Manzarek längst nere till höger.
Utöver den medryckande slingan är det förstås Harkets röst som gör ”Take On Me”. Med ett register som spänner över tre oktaver dansar han fram på tonerna från mörkaste baryton till ljusaste falsett. Harkets uttryck är känslosamt rörande, både lustfyllt längtande och plågat vädjande efter kärlek.
Den perfekte sångaren och frontmannen Morten Harket
Den perfekte sångaren och frontmannen Morten Harket
Trion levde på svältgränsen i ett ”råttbo” när de med stort självförtroende försökte slå sig in i på Londons popscen. De hade först svårt att hitta rätt inspelning för ”Take On Me”, men producenten Alan Tarney gav låten en svävande ren lyster när den väl släpptes som debutsingel 1985.
Scen ur Steve Barrons musikvideo till A-has "Take On Me". Morten Harken spelade mot sin dåvarande flickvän Bunty Bailey.
Framför allt var det den legendariske musikvideoregissören Steve Barron som gjorde norrmännens lycka. Genom att använda rotoskopi, att animera filmade rörelser från riktiga människor, skapade han en video som hämtad ur en serietidning, ett oemotståndligt popkonstverk i sin egen rätt. Det är en romantisk fantasi som rör sig mellan verklighet och tecknat i den förtrollade kemin mellan Harket och hans dåvarande flickvän, dansaren och modellen Bunty Bailey. Superhjältehakade Harket var den perfekte frontmannen, lika skön för ögat som Patrick Swayze och lika ljuv för örat som Roy Orbison. Den prisade musikvideon har i dag nära en och en halv miljard visningar på Youtube, bland de mest sedda på sajten.
Den perfekte sångaren och frontmannen Morten Harket
Två 80-talshunkar. Morten Harket och Patrick Swayze.
Med debutsingeln erövrade A-ha första platsen på amerikanska Billboardlistan liksom på hitlistorna i länder på båda sidor järnridån och förstås i Sverige och Norge, men fick nöja sig med en andraplacering på Englandslistan.
Morten Harket, Pål Waaktaar och Magne Furuholmen i A-ha.
Gruppen har sedan dess förknippats med debutsingeln, trots att de spelat in många fler hitlåtar och till och med gjort ledmotivet till James Bond-filmen ”Iskallt uppdrag” 1987. De har också lagt av och återförenats i omgångar på grund av kreativa slitningar. Det skildras i Thomas Robshams nya fina dokumentär ”a-ha: The Movie”.
Pål Waaktaar och Magne Furuholmen. Bandkamrater och ärkerivaler.
A-ha skapade popmusik i ett Norge som fortfarande led av efterkrigstristess, ett land där dansbanden ännu var helt dominerande. De blev de första norska artisterna att slå internationellt, men gruppens problem har alltid varit att hitta sin egen identitet. I grunden influerade av mörkret i Doors, Velvet Undergrounds, Joy Divisions, Soft Cells och The Human Leauges musik har de förgäves kämpat med att frigöra sig från auran av lusekofta och hytte-kos. För även om band och artister som U2, Oasis, Coldplay, Kanye West och The Weeknd erkänt A-has storhet och bandet fyllt arenor med hundratusentals människor i publiken, är de fångna i pojkdrömmen de förverkligade med ”Take On Me”.