För vissa musiker kommer framgången sent. Det var två år sedan den numera 64-årige Doug Seegers upptäcktes i ”Jills veranda” när han satt och spelade gitarr i ett gatuhörn i Nashville, USA. Då hemlös gatumusiker som sedan dess slagit sig in i den svenska folksjälen med hitlåten ”Going down to the river” och nu aktuell med både sin tredje Sverigeturné och albumet ”Walking on the edge of the world” – som tar till en något hårdare ljudbild än debutplattan.
– Som musiker vill man alltid testa något nytt, och jag kände att det var dags att göra en rock’n’roll-låt. Nya skivan är lite hårdare, lite mer rock helt enkelt, säger Doug.
Dougs debutalbum ”Going down to the river” (där låten med samma namn återfinns) har numera sålt platina och countrysångaren har dykt upp i allt från ”Allsång på Skansen” till ”Skavlan.”
Men genomslaget hemma i USA har inte kommit ännu.
– Här slog jag ju igenom med en ordentlig hit, vilket jag inte har gjort där borta ännu. Och hur gör man en hitlåt? Det är frågan varenda musiker ställer sig, och det finns tusen olika svar på den frågan. Mitt svar är att jag försöker sjunga om personliga erfarenheter som människor kan relatera till. Det var inget magiskt med ”Going down to the river” men jag tror att många kände att de varit med om något liknande och kunde känna igen sig i texten, säger Doug och skrattar.
Efter så gott som varje svar släpper Doug ut ett högt och leendeframkallande skratt. Konstrastfullt nog handlar hans låttexter ofta om personliga förluster. Om hans förflutna med missbruk och smärta.
– Inspirationen finner jag i mitt liv, saker jag varit med om och sett hos andra människor. ”Jag har också varit nere i skiten, det där känner jag igen mig i”, vill jag att folk ska tänka, berättar han.
Trots sin raketkarriär glömmer Doug inte tiden innan Sverige, innan slutsålda konserter och stående ovationer. När hans son hade växt upp tog Doug till slut tag i livsdrömmen och flyttade till country-staden Nashville.
– Jag testade på det där med att arbeta på ett vanligt jobb i 40 år, som möbelsnickare, men det gick ju inte riktigt som planerat. Det gick ändå rätt bra i slutändan när jag träffade Jill Johnson, men allt handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Men att spela framför hundratals åskådare är inget självändamål, menar han. Det är musiken som är det viktiga, och han tänker inte släppa taget om platsen som en gång var hans hem.
– Jag kommer aldrig sluta spela på gatan. Det är ju skillnad i att spela på en scen och på gatan så klart, men jag föredrar inte det ena framför det andra. Båda är för mig underhållande. Då och då är jag med om väldigt känslomässiga ögonblick på gatan, och det är fantastiskt att ha möjlighet att få kontakt med folk ansikte mot ansikte. Att prata med dem så länge jag vill utan att det är långa köer som väntar.
Den 20 juli ställer sig Doug på scenen för första gången i Linköping, efter en inställd spelning 2014. Därefter följer ett flertal konserter runt om i landet som följs upp av en tur ner till Danmark och Tyskland.
– Planen framöver är att fortsätta sprida min musik till nya platser, och alla som vill slå följe får följa med. Man ger livet det bästa man har och lutar sig sedan tillbaka och njuter av resan.
Du verkar jobba mycket. Vad gör du på fritiden?
– Musik är mitt jobb och min fritid, jag är beroende av musiken, det är en slags terapi för mig.