Favoriten
Budgie: "Never Turn Your Back On a Friend" (MCA Records)
Skiva från 1973
Att vara 14 innebar att vara extremt beroende av influenser från de bästa kompisarna. Att passa in. Men samtidigt kanske få bidra med nåt eget. Den ljuva sötman i att kunna göra skillnad.
Det var 1973. Vi satt i Rickards källare på rasterna, han bodde i samma kvarter som vår högstadieskola. Den lyckosten hade eget mysrum med soffor och skivspelare. Queen var mitt bidrag. ”Sheer heart attack” hade just kommit. Och jag var helt såld. Så såld som bara en 14-åring kan bli av att höra något helt nytt. ”No synthezisers” stod det på konvolutet. Det var viktigt.
Deep Purples ”Made in Japan” snurrade på skivtallriken. Nazareth. Status Quo. Rickard hade en makalös metal-skiva med Budgie, ”Never turn your back on a friend”. Det tyngsta som hörts i en tonårsgrotta. Vi hade definitivt lämnat tramsrocken bakom oss: Slade, Sweet, Gary Glitter. Det skulle vara hårt. Vi var ju inga barn.
Det var en kort period. Själv växte jag in i den mer avancerade rocken och så småningom fattade jag att musik är politik. De andra hittade sina stilar.
Men Budgie och tidig Queen har överlevt och frodas en telefon bort. Jag kallar det inte nostalgi. Jag påstår inte att min musiksmak är bättre än någon annans. Din tonårsmusik kanske är bättre för just dig.
Men det är så spännande hur det malande riffet i ”Breadfan” samtidigt retar och smeker själen så många år efteråt.