Favoriten
"Heroes"
Låt av David Bowie (1977)
Varje gång jag påbörjar en lyssning av Bowies "Heroes" tänker jag: vad är det med den här låten? Jag vet faktiskt inte, det svaret är inte helt utkristalliserat trots att jag lyssnar på den 365 dagar per år, i snitt.
Däremot kan jag beskriva några ingredienser som finns med. Det är Bowies röst; den har något kallt över sig och lite utstuderat, samtidigt är den så känslig som om den skulle kunna gå av eller tappas bort i vilken sekund som helst. Rösten har något hypnotiserande över sig (vilken överraskning att jag tycker det).
Egentligen har jag inget att säga om instrumenten eller melodin. Men jag vet att det är takten, soundet. Jag hör bara rösten.
Självklart är det texten som kan tolkas på olika sätt. För mig handlar den både om önskan, om gott och ont, om en slags dragkamp. Desperationen i rösten går in i orden. Komplett. Totalt.
"Though nothing, nothing will keep us together
We can beat them, for ever and ever
Oh we can be Heroes, just for one day"
Tittar jag på den officiella videon, där Bowie bara är 30 år, handlar det också om hur rösten harmonierar med hans uttryck där. Han bara står där och sjunger, ganska allvarlig, en aning sorgsen. Vid ett tillfälle drar han handen genom håret, på ett sätt som jag tycker någon gör innan en fotografering. Lite osäkert. Ska jag bli granskad nu.
Men ändå, något kyligt. Beräknande, som om han kan se det andra inte ser. Som om det är han som alltid tittar på oss.