"It wasfiftyyearsago today, Sergeant Pepper told the band to play". Okej, det stämmer inte riktigt, för egentligen är det ju 70 år sedan som den där officeren drog igång sin orkester, eftersom låten som raderna är hämtade från släpptes 1967. Och redan då var det "twentyyearsago".
Hur som helst, "Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band" fyller i dag 50 år. De allra flesta av er som läser det här vet att det handlar om The Beatles episka album, en av de stora milstolparna i pop- och rockhistorien. Själv föddes jag året innan, 1966, men alltsedan jag sent på 70-talet köpte LP-skivan (i vit vinyl) för 4,95 på Tempo i Tranås så har den varit en följeslagare och under de år som jag skrev om musik i MVT så hamnade "Sgt. Pepper" alltid överst på listan över tidernas bästa album. Och där ligger den kvar.
Skivan gjordes i en tid då de musikaliska gränserna sprängdes. Och maken till kreativ explosion får man leta efter. Beatles hade redan på föregångaren "Revolver" gett sig in på outforskad mark, men tog här ännu ett jättekliv. Under samma period spelade gruppen dessutom in låtarna "Penny Lane" och "Strawberryfields forever", som på grund av det brittiska regelverket inte fick vara med på LP:n. Det var Paul McCartney som var starkast drivande under inspelningarna och han skrev också en majoritet av låtarna, men både John Lennon och George Harrison bidrog till att plattan blev så mångfacetterad som den är. För "Sgt. Pepper" är, som man skulle uttrycka det i dag, ett album med extra allt.
Varje låt står för sig själv, ändå känns skivan - trots sin spretighet - som en fungerande helhet, en genomtänkt resa från första till sista tonen.
Öppningen är fantastisk, med ett förväntansfullt publiksorl innan vi hälsas välkomna i det rockiga titelspåret. Därefter greppar Ringo Starr mikrofonen för att sjunga "With a little help from my friends" och i nästa spår stiger vi till himlen tillsammans med Lucy, hon med kalejdoskopögon.
Det vore förresten fel att säga att skivan tappar därefter. Vi får "Getting better", med sitt pumpande driv och fina sång/text-samarbete mellan Paul och John, den behagligt flummiga "Fixing a hole" och sedan den bitterljuva och vackra "She'sleavinghome". Skruvade "Being for the benefit of Mr Kite" tar sedan vid, en låt där John Lennon ska ha bett producenten och ljudtrollaren George Martin skapa en doft av cirkus och sågspån. Han lyckades.
George, som lärt sig spela sitar av mästaren Ravi Shankar, fick inleda B-sidan i indisk stil med "Within you without you", vilket skapar en halsbrytande kontrast till nästkommande låt, "WhenI'msixtyfour", där Paul blivit inspirerad av klassisk music hall och brassmusik. Den hisnande resan fortsätter med den svängiga "Lovely Rita", som McCarney skrev efter att vid ett flertal tillfällen parkeringsböter utanför Abbey road-studion av en lapplisa som hette Meta Davis.
Sedan kommer den intensiva Lennonkompositionen "Good morning good morning", innan vi får en repris av titelspåret som tonar ut och övergår i den mäktiga avslutningen, "A day in the life", som skulle kunna vara underlag för en krönika bara den. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den, suttit där med lurar eller dragit på stereon och bara låtit mig dras med:Den stämningsladdade inledningen, Johns röst: "I read the news today, oh boy", sedan de väl avvägda pukslagen av Ringo innan låten rullar igång. Och så, efter knappa två minuter, kommer något som måste ha framstått som helt galet när skivan kom, en symfoniorkester som spelar ett 24 takter långt crescendo - ett kontrollerat kaos. Det är som ett musikaliskt vulkanutbrott, men med ett abrupt slut, för därefter tar låten en vändning, en väckarklocka hörs och så Paul, "Woke up, fellout of bed" i ett "hurtigt" avsnitt innan vi faller tillbaka till den ursprungliga stämningen innan låten tonar ut efter ännu ett mäktigt orkesteravsnitt. Som sagt, "A day in the life" är något utöver det vanliga.
Det finns så oerhört mycket att skriva om "Sgt. Pepper", men det bästa sättet att uppleva denna odödliga klassiker att sätta sig i en fåtölj strategiskt placerad mellan två stereohögtalare och bara "åka med", gärna med LP-omslaget i händerna. Också det, omslaget alltså, skulle vara värd en krönika i sig.
Om någon 50-åring ska leva uti hundrade år så är det helt klart denna skiva. Och förmodligen i några hundra år till. Så småningom kommer den kanske att nämnas i samma sammanhang som mästerverk av Beethoven eller Mozart. Det är där "Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band" hör hemma.