Inte nog med att Miss Behaviour behöver tampas med Norrköpings geografiska placering, som inte kan ses som västkust hur man än vrider på kartan, bandet har även en udda ställning i staden där musik bedöms som bättre ju hårdare den är.
– Man får ju lite gliringar av lokala musikprofiler som nog tycker vi är lite blöjbarn, erkänner gitarristen Erik Heikne. Det tycker jag är lite kul för vi gillar inte att vara för folkliga eller att göra som alla andra.
– Själva ser vi oss inte som AOR-band, en stämpel vi fick i samband med den förra skivan, säger sångaren Sebastian Roos. Vi vill ta musiken ett steg längre.
När musiken finns bara ett klick bort och en investering på 150 kronor i en fysisk produkt inte längre står på spel är det lättare att hoppa vidare till nästa låt än att ta sig tiden att lyssna ordentligt. Finns det något knep att fånga en otålig lyssnare?
– Vi har en återkommande grej men jag vet inte riktigt om det fångar lyssnaren, flinar keyboardisten Henrik Sproge. Det är nästan alltid en stämma på sången på tredje raden i andra versen.
– Det faller sig naturligt men till slut skrattade vi bara åt det, erkänner Sebastian.
– Samtidigt älskar vi alla albumet som format, utvecklar Erik. Skivan gör sig allra bäst om man sätter sig ned och lyssnar på den från början till slut.
Är AOR-genren stilmässigt mer låst än andra musikstilar?
– Jag tror att den är det, men jag tycker ändå inte att vi är låsta, säger Henrik. Vi kan göra ungefär vad vi vill.
– Det där är jättesvårt, bekräftar Erik. Det här är ju vad många hårdrockare skulle kalla för lättlyssnad musik. Det är många band i den här genren som skriver korta låtar med klatschiga refränger, det är genrens recept på något vis.
– Vår tanke var att tuffa till det lite grann, säger Sebastian. Det blev en lite mer mörkare sida av livet och musiken. En riktig rockplatta.
AOR-musik känns som en evig jakt på perfektion, hur vet man när man ska sätta stopp, när en låt är färdig?
– Man gör ”Last Woman Standing”, vår förra skiva, och så lär man sig av det, Sebastian himlar med ögonen och får direkt medhåll av Erik.
– Den skivan blev ett monsterprojekt. Vi trimmade och skruvade in i minsta detalj.
– Den är fruktansvärt överarbetad, fortsätter Henrik. Vi höll på i ett år bara med att mixa den och när vi nästan var färdiga åkte keyboarden in i studion igen för ytterligare pålägg. Vi hade inte kontroll över det.
– Med våra mått mätt är nya skivan mer ruffig, konstaterar Erik.
– Men punkarna kommer inte tycka det är bra ändå, skrattar Henrik.