När jag träffar Henrik Bergion, musiklärare på De Geergymnasiet Musik, står det rufsiga håret på ända och jag kommer snarare att tänka på en vuxen Karl-Bertil Jonsson, eller varför inte hans skapare, Tage Danielsson.
Totalt har det blivit 38 år på denna estetiska utbildning som han varit med om att sjösätta.
– En vän tipsade mig om att man skulle starta ett musikgymnasium i Norrköping. Så jag fick vara med om att bygga upp denna utbildning. Tillsammans med chefen Rolf Ottingius var jag drivande i den processen. Senare fick jag ett övergripande musikansvar.
Vid starten undervisade Henrik i gehörs- och musiklära samt i improvisation.
– Men jag har även haft ensemble och senare handledning i både arrangering och komposition. Jag gillar att blanda jazz med klassiskt och har även undervisat i jazzpiano.
Vad är det viktigaste du lärt dig av dina elever?
– Eleverna har ofta kloka tankar, så det gäller att möta dem där de är. Att fånga upp musiken som dom tycker om och sen ge dom mer grejer. Jag gillar när eleverna säger till och sen ta in och förvalta det. Det är viktigt.
Henrik menar att en god pedagog kännetecknas av lyhördhet och att vara en bra och entusiasmerande ledare. Detta ska man inte göra avkall på.
Ett samtal med Henrik är som en intensiv badmintonmatch, han tänker till helt kort, placerar sig och smashar till. Det är sällan han letar ord.
Varför blev det musik?
– Jag fick mycket uppmuntran hemifrån till sång och spel, framför allt av min mor. Vi sjöng mycket i familjen och minns speciellt att vi sjöng tillsammans när vi åkte bil.
Sen blev det kommunal musikskola i Gamleby, där Henrik spelade piano, fiol och gitarr. Han sökte sen till Musikhögskolan i Stockholm och kom in på musiklärarutbildningen med piano som huvudinstrument. Det fjärde och sista året gjorde han i Göteborg, då han träffat sin fru Christina, som gick på sångsolistutbildning där. 1978 var han nybakad.
– Sen halkade jag direkt in på Hvitfeldtska gymnasiet och jobbade på deras musiklinje i sex år och fick erfarenheter som jag tog med mig till Norrköping som kändes lite närmare sommarstugan i Gamleby.
Körsång har alltid intresserat Henrik. Dels har han varit med i Decima Dolce, en kör med tio handplockade röster, dirigent för Musikaliska Sällskapets Kammarkör, Sädeslaget, ett knippe herrar som sjunger snapslåtar och serenader - Henrik kallas skämtsamt för sädesledaren -och nu senast körledare för ViN-Kören.
– Jag vet inte hur jag är som dirigent, men tror rätt hyfsad ändå. Att leda kör är att sätta andra i jobb, väcka musiklust och få med sig sångarna på nya upptäckter. Det är viktigt att ha närkontakt med sångarna.
Du arrangerar mycket musik, hur är den processen?
– Ja, enkelt uttryckt får du en melodislinga eller en låt. Jag kollar först om den redan finns arrangerad. Frågar sen om beställaren vill ha en speciell stil eller om jag får bestämma själv, vilket är roligare. Till melodin sätter jag först ackord och senare en basstämma om det gäller kör. Sist kommer mellanstämmorna.
I eftermiddag denna dag uruppförs Henriks ”O Fortuna” i ett framförande med SON och en stor kör från De Geergymnasiet Musik. Han verkar glatt uppspelt vid vårt möte efter den första gemensamma repetitionen. Men det är mycket som står på spel och det är ont om tid.
Berätta om musiken.
– Verket bygger på de första åtta dikterna i textsamlingen "Carmina Burana". Nu är de översatta till svenska och med ny musik av mig. Den nionde och sista satsen har en ny text av Towe Karlsson, en tidigare elev. Dikten heter ”Se mörkrets mantel” och satsen ger ett perspektiv på de övriga texterna, den börjar mörkt och öppnar upp mot ljuset.
Hur låter det då?
– Det är både symfonisk jazz och kammarjazz och flirt med Bartoks rytmik. En sats är i madrigalstil och sen kommer en jazzvals. Nästa parti är bara vackert och jag bara älskar mina elever när de sjunger den.
Här framstår Henrik som väldigt övertygad och nästan rörd. Detta är ju hans sista dans med sina musikstudenter.
– Det hela fortsätter med ett stort marimbasolo, en vräkig swinglåt med klös och en pianolåt med go i den sjungna texten. Den långa sista satsen har ett modernistiskt stuk. Där är jag väl mera av en traditionell komponist, skrattar Henrik som gillar att bli lite överraskad i sitt eget skapande.