Den kulturhistoriska avdelningen har en magisk förtrollning.
Den kulturhistoriska avdelningen på plan ett är helt ombyggd. Magisk som en trolsk John Bauerskog med ett ljusdunkel à la Rembrandt. Kronologiskt kan man följa utvecklingen under 10 000 år. Ingen energi har sparats för att bygga gedigna montrar med utvalda föremål. Historia som förförelse är helt rätt i tiden.
Kontrasten och dramaturgin kunde inte vara större mellan plan ett och den övre konstsektionen. Här flödar och badar dagsljuset in genom renoverade takfönster och studsar som Strindbergs morgonljus mot böljande väggsskärmar. Bredbukiga mellanväggar gör att man tror sig befinna sig i Barcelona eller Bilbao.
Häpnadsväckande rumsligheter både öppnar och sluter upplevelserna. Rummen blir trängre samtidigt som hängningsytorna för väggbaserad konst fördubblats. Trångt och förtätat i extra hög grad under den välbesökta invigningshelgen med mycket folk. Men det kommer att kännas annorlunda en vanlig vardag.
Svällande väggar driver utställningen framåt i konstavdelningen.
Å andra sidan kan man ibland tycka att arkitekter får för stort utrymme att uttrycka sina visioner på bekostnad av konsten.
Utställningen i konstavdelningen har helt hängts om på ett spännande sätt. En viss kronologi interpunkteras med inslag av samtidiga konstnärers verk. Mötet mellan Maria Fribergs foto av en banktjänsteman i en kapad bil och Ehrenstrahls 1700-talsmålning av Karl Xll till häst är optimalt effektiv. Fyndig, rolig och suveränt inbjudande till många eftertankar. Målningen är i sig närmast pekoralistisk på samma sätt som Goya i Prado kunde driva med kungahusets ryttarbilder.
”Paradiset” av Elisabeth Ohlsson tillhör nyförvärven.
Elisabeth Ohlssons stora foto ”Paradiset” är laddad med en särskild lockelse. Snett bakom till vänster hänger referenten Lucas Cranachs målning ”Adam och Eva”.
Johan Krouthén har med all rätt fått en utökad representation. Hans skickliga porträttkonst har ibland kommit i skymundan för raljerande kring hans alltför talrikt flyhänta blommande äppelträdgårdar. Även andra konstnärers porträtt har lyfts fram. Ett plus att svartvita fotografier på äldre östgötar har hämtats fram ur arkiven.
Böjda och svängda väggar. I förgrunden målningar av Johan Krouthén.
Fenomenet med omplaceringar, omflyttningar och nyhängningar är i sig ofta aktiverande. Det är också motiverande för oss som besökare att skärpa blicken och upptäcka något nytt eller återse ett verk från arkiven.
Längst in mot söder finns den så kallade läsesalen – ett rum för reflektion, böcker och konst. Stina Opitz nya verk ”Artist in Residence” har fått en magnifik placering vid ljusinsläppet åt öster.
På samma plan finns nya galleriet som döpts om till Galleri Wåghals med en ny skolprojekt-utställning där man kan ana några talanger. Idén är väl bra för att locka nya generationer till museet, men jag hoppas att nästa utställning ges till den unga generationen konstnärer i Östergötland. Men jag saknar fortfarande takljusinsläpp in denna lagerliknande lokal. Om man nu kostat på museets ombyggnad hade man väl kunnat utökat med en och annan mille just här.
(”Mopeden”). Temautställningen ”Mopeden” fyller hela Westmanhallen.
Westmanhallen har fyllts med en ambitiös och fullskalig utställning om ”Mopeden – en svensk designhistoria”. Mycket välgjord och genomarbetad.
Museer arbetar med tid och rum. Plats för minnen, historia och samtid. Rumsligheter kan bli statiska och tråkiga. Under modernismens 1900-tal härskade länge tanken om ”den vita kuben”, som ett optimalt utställningsrum. Vitt och fyrkantigt. Det har Östergötlands museum nu brutit emot och nutidsanpassat i många hänseenden på ett föredömligt sätt.