Det är nu på torsdag som Motala Folkets Hus får besök av Maria Lundqvist. Hon står ensam på scenen i pjäsen som Edward af Sillén har regisserat.
Maria Lundqvist har besökt Motala tidigare men säger att det är svårt att nämna några minnen från det besöket
– Grejen är att jag har turnerat så mycket med egna föreställningar och med Riksteatern och jag känner oftast inte igen minnena eller förnimmelsen av hur det var förrän jag är på plats.
Maria Lundqvist beskriver också hur det kan vara när man reser runt med en turnerande föreställning, något som också gör att det är svårt att minnas enskilda
– Mitt minne av Motala är nog tyvärr lite dimmigt för man när man dyker ner så snabbt så kommer man dit och så sitter man och övar på sin text. Så går man in bakom scenen och så är det mörkt och så spelar man. Sen så åker man ju till hotellet och sen åker man därifrån. Jag skulle önska att jag fick vara två veckor i Motala så kunde jag uttala mig lite bättre!
Pjäsen "Shirley Valentine" beskriver hon så här:
– Det är en pjäs skriven på 80-talet av Willy Russell som skriver fantastiskt fina pjäser. Det handlar om en kvinna som har gått lite i baklås, som står still och inte vågar tro på att hon förmår. Hon har kanske hängt upp sitt liv på för många andra saker, andra människor och företeelser. Alltihopa börjar med att hon har fått ett erbjudande om att följa med sin väninna till Grekland. För henne att åka till Grekland är lika stort som det är för en annan att byta jobb. Det är ett gigantiskt stort steg för henne. Hon har tappat sin drivkraft och inte fått känna att hon är bra och fin som hon är. Framförallt är detta en fruktansvärt rolig föreställning! Den ställer existentiella frågor om "vem är jag", "vart är jag på väg?", "varför?" och framförallt "vad vill jag?". Men det är oerhört underhållande, det är som en stand-up med fantasiskt budskap. Man blir väldigt glad och stärkt av föreställningen.
Maria Lundqvist framhåller också att pjäsen har en för pjäser ovanlig huvudperson.
– Det är lite ovanligt att man plockar upp kvinnor i den åldern. Hon är en vanlig kvinna som jag.
Pjäsen passar alla säger Lundqvist
– Jag tycker att man ska komma och ta med sig frugan, syrran, brorsan, svågern och pappan.
Vad var det då som gjorde att hon tackade ja till pjäsen?
– Det var egentligen många saker. Först av allt utmaningen i att själv driva föreställningen, jag har ju ingen annan att bolla med, det är bara jag själv och det är min energi och mitt driv och publiken.
Maria Lundqvist är mycket van vid att jobba direkt mot publiken och det är en också en utmaning för henne att inte ha den direkta publikkontakten.
– Jag gillar ju att snacka med publiken.
Hon pekar på ytterligare en sak som lockade henne till pjäsen.
– Lusten att få gestalta en människa som är här och nu. Hon blir en del i mitt liv för nu har jag jobbat med henne i ett och ett halvt år.
Lundqvist har dock inte spelat så många föreställningar men texten har planterat sig i henne.
– Det här är skådespelarens lust att återkomma till en text. Det är ljuvligt alltså! Jag har gjort liknande saker tidigare men då bara i någon vecka. Men här får jag möjlighet att hitta nyanserna i texten om och om igen.