Motalatjejerna Elisabeth Pihlgren och Pia Wisell var 14 år då de träffades första gången. De hade kommit fyra timmar innan deras nya idoler skulle dra igång sin spelning och ställt sig längst fram i köfållan för att få platser längst fram vid scenen. MVT var där och gjorde ett reportage ”I väntan på Noice”.
– Vi älskar Noice, dom är bäst i världen och så snygga, sa vi till tidningen, skrattar Elisabeth. Det var min första Noice-konsert och det var fantastiskt. Vi stod längst fram vid scenen under hela spelningen.
Efteråt ville de ha en autograf och hängde utanför logen.
– Vi väntade tills de kom ut. Vi fick autografer och de frågade om vi ville med på efterfest på Palace Hotell. Jag var ju bara 14 år och det var jättestort för mig. Vi åkte dit och hade superkul, beskriver Elisabeth.
Vad hände där?
– Ja, det vet jag inte riktigt, säger Elisabeth och ser hemlighetsfull ut. Vi pratade nog mest.
Efter ett tag kom Securitas och frågade efter Elisabeth Pihlgren.
– Jag sa att det inte var jag, men min mormor stod utanför, hon var orolig och undrade var jag var. Jag gick ut en stund efteråt och hon var så arg.
Det var i TV-programmet Måndagsbörsen 1980 som bandet slog igenom med ”En kväll i tunnelbanan” och ”I natt e hela stan vår”. De sålde 100 000 exemplar av debutalbumet Tonårsdrömmar och blev snabbt en stor rockgrupp. De efterföljande två albumen med låtar som ”Du lever bara en gång”, ”Allting Okey”, ”Dolce Vita” och ”Vi rymmer bara du och jag”, sålde guld och platina, och de hade en stor fan-skara.
I lördags, innan Noice spelning på Folkets Hus i Motala, träffade vi Elisabeth och Pia.
– Det kändes självklart att åka hem till Motala när de skulle spela, säger Elisabeth, som nu bor i Göteborg.
Varför just Noice?
– De var så bra och Hasse Carlsson var så söt, man kände igen sig i texterna och det var rockig musik. Konserten i Motala 1981 var min första, säger Elisabeth.
Pia instämmer.
– Man kände bara Wow! Det var Noice eller Gyllene tider, och då var valet klart. Man hade pannband och "VAR Noice”. Men Bisse var mer extrem, säger Pia, hon kallades Noice-Bisse eller "Bisse-Noice”.
– Jag ville vara mest ”Noice-ig” i Motala”, säger Elisabeth. Jag åkte till Stockholm och handlade kläder.
De åkte till Gustavsberg, öster om Stockholm, för att försöka träffa dem.
– Vi tänkte bara; "Vi ska träffa dem, vi ska träffa dem", vi hängde vid Slussens tunnelbanestation och hoppades få se dem, bussen till Gustavsberg gick där, beskriver Elisabeth.
– Vi åkte också ut till Gustavsberg och gick runt och tittade efter deras hus, säger Pia.
De åkte på konserter och hade ständigt målet att komma på efterfest.
– Vi tyckte att vi kände dem. Till slut var efterfesten viktigare än konserten, skrattar Pia.
Redan året efter lämnade sångaren Hasse Carlsson och Fredrik von Gerber gruppen.
– Det blev inte samma sak utan dem, säger Elisabeth som då hade ett uppehåll innan hon återigen fick tillbaka intresset under första delen av 2000- talet.
När den före detta sångaren Hasse Carlsson gick bort började Elisabeth kolla upp dem igen. Hon hittade en hemsida och började chatta med likasinnade. De kallade sig Noice Army, vilket senare ledde till en fanklubb med samma namn.
– Vi hade Noicefester och träffar. Där fick man vänner för livet.
Vi får en snabb visit backstage för att träffa bandet med Pia och Elisabeth.
– För mig kändes det helt nostalgiskt, så härlig känsla att få träffa dom efter så många år, säger Pia.