1985 inledde Inge Andersson sin långa period som föreståndare som varade till 2001 då han blev pensionär. När vi frågar honom hur det kom sig att han blev föreståndare svarar han först skämtsamt:
– Det är en bra fråga!
Han berättar sedan att han 1985 arbetade som motionskonsulent på Korpen. I samarbete med MVT hade de "väldigt mycket arrangemang".
– Det fanns väl de som tyckte att det var ett hyfsat gjort arbete. Så då fick jag erbjudandet om att börja i Folkets Park.
Han visste givetvis vad parken var när styrelsen kom med sin fråga.
– Men jag hade aldrig varit där och dansat på det sätt som folk gjorde då.
Han tackade ja till uppdraget som föreståndare, men använde en annan titel.
– Jag kallade mig för lagledare, det tyckte jag var trevligt. Jag hade ju lite erfarenhet från fotbollen.
Är det då några minnen som särskilt träder fram för honom när han tänker tillbaka på lagledaråren?
– Det finns ju hur mycket som helst! Vi var ju en av de mest framgångsrika folkparkerna i Sverige under en viss tid kan man säga. Vi var säkert en av de tre, fyra bästa och största. Det fanns tillfällen när vi hade 2 500 dansanta gäster och var tvungna att stänga.
Han tyckte att det kändes lite pinsamt att behöva stänga när folk stod och ville komma in
– Men det går inte att ta in hur många som helst. Det fanns ju gränser, polisen satte ju stopp för det. Det är sådana tillfällen som man kommer ihåg, när det är väldigt mycket folk, säger han.
Gäster från hela Sverige lockades till danserna. Även bussar från Norge kom.
I samarbete med bland annat MVT anordnade parken ett särskilt arrangemang i samband med vissa danser. Arrangemanget hette "Minnenas gäster" och ägde rum en gång i månaden.
– Då fick folk anmäla sig för att komma dit och det var ju hur många som helst som anmälde sig.
Fyra personer valdes ut. De fick träffa orkestern och äta supé med dem på kvällen. Gästerna fick också en fin transport till parken, de blev nämligen hämtade i limousin.
– Det var riktigt högtidligt faktiskt.
Varje fredag var det dans i parken, undantagsvis både på fredagen och lördagen, minns Inge Andersson som beskriver hela 90-talet som en jättefin period för mogendans.
– Det var ju sällan under 1 000 personer.
Han berättar en anekdot om en för honom inte så rolig händelse som han tror inträffade i slutet av 80-talet eller början på 90-talet. Det skedde i samband med en nyårshelg.
– Då hade jag tänkt att bjuda alla på ett glas champagne på nyårsafton. Så jag köpte ut 1 000 flaskor, var och en skulle få en liten flaska när de gick in.
Han annonserade om det hela och en som fick syn på det var kommunens dåvarande alkoholhandläggare. Denne ansåg att man inte kan bjuda allmänheten på starka drycker.
– Jag hade ju redan annonserat om det så det blev ju väldigt pinsamt för mig.
Han stod nu med champagne för 50 000 kronor som han inte kunde bli av med. Det var också väldigt pinsamt att på nyårsafton säga till alla att de inte kunde få någon champagne. De flesta hade dock nog förståelse för det tror han.
– Men det var en av de pinsammaste sakerna som jag har upplevt i parken!
Danserna var alltså mycket publikdragande och en av hemligheterna bakom succén tror Inge Andersson var att de alltid hade de bästa orkestrarna. Dansbanden lockade dit varandra.
– Det hade en följdverkan hela tiden, att "var de där så vill vi komma dit också".
Parken satsade mycket på annonsering och inte bara lokalt, utan även i Sörmland, Västergötland och Småland berättar Inge Andersson. Dessutom annonserade man "rätt flitigt" i Aftonbladet och Expressen.
– Vi hade helsidor i de stora tidningarna.
Han konstaterar att det många gånger var kända orkestrar som Vikingarna och Lasse Stefanz som spelade.
– Men jag tror också att det var ett populärt ställe. Det var ett bra dansgolv och bra personal, det är också viktigt. Och det var smidigt med inlämning av kläder, det var inget tjafs utan det rullade på. Jag ska inte skryta för mycket men det var faktiskt rätt bra, det får jag lov att säga!
Några av de danskvällar som särskilt etsat sig fast i hans minne är de en eller två gånger som radions "I afton dans" direktsände från Motalas Folkets park
– Det var lite speciellt såklart, säger han.
Han nämner också annat som fanns i parken och lyfter särskilt fram uteparken som han tycker var fin.
– Vi hade till exempel ett minizoo där och vi hade en liten bilskolebana för ungar som ville lära sig köra bil så att säga.
Två ytterligare saker som han framhåller är minigolfbanorna och att det fanns mycket konst.
Inge Andersson tycker också att hela placeringen av Folkets Park var perfekt.
– Den låg ju väldigt fint där egentligen.
Olika organisationer ordnade evenemang i parken, bland annat en dragspelsklubb och en motorcykelklubb uppger Andersson.
– Det var hur många som helst som hyrde in sig, hela sommaren var det ju fullt upp.
På utescenen var det olika konserter. Närboende klagande på ljudnivåerna säger han:
– Man fick ju inte ha ett ljud efter 23. Och på sommaren så är det ju inte mörkt förrän framåt tolv.
Artisterna ville visa upp sitt ljud och ljus och detta gjorde att spelningarna senarelades vilket resulterade i många klagomål. Parken fortsatte ändå och det blev fem, sex konserter per sommar.
– Och det var mycket folk faktiskt, säger Inge Andersson och nämner att artister som Orup, Jerry Williams och Lili & Sussie var här.
Något som också var mycket populärt var parkens firanden vid valborg och midsommar.
– Då var det sällan under 10 000 personer per gång där ute. Det var våra största arrangemang i uteparken.
Inge Andersson anser att den planerade rivningen är tragisk,
– Egentligen så ska jag väl inte ha någon synpunkt på det, men om det nu ska bli 500 stugor därute så vore det väl egentligen läge att både ha en restaurang och en stor samlingslokal kvar.
Han tror att om det blir så mycket stugor och folk som Motala kommun och Lalandia räknar med vid en eventuell etablering skulle det även finnas underlag för att dra igång danser igen.
Folkparksbyggnaden kan bli ett centrum för stugbyn tänker han sig.
– Det skulle ju inte störa, jag menar kåken är ju fin, den är ju vacker.