Fullsatt och rökigt var det redan långt innan kvällen började. Röken var dock av den ofarliga, bara stämningsskapande sorten.
Erja Lyytinen är en formidabel gitarrist, det bevisade hon omedelbart. Så har hon också 15 års erfarenhet, är en stjärna i hemlandet och förgrundsfigur bland världens blueskonnässörer. Brittiska bluesskribenter utnämnde hennes album ”The sky is crying” till bästa europeiska bluesalbum 2014.
Och visst är hon spektakulärt skicklig med sin neonblå gitarr och med ett tätt band bakom ryggen.
Men Lyytinen kommer in efter paus och innan den har den fullsatta Kulturakademin fått bevittna ännu en Lisa Lystam Family Band-urladdning. Det är ett år sedan bandet senast gästade denna scen, och med veteranen Rolf Wikström som gästartist bjöds på en fantastisk kväll.
Den var nästan blek jämfört med lördagens. Lisa Lystam och hennes band är i världsklass. I mitt skrynkliga reporterblock skriver jag ”Munspelet!”, ”Gitarrerna!”, ”Basen!” och ”Trummisen!”, tills det blir fånigt. Det är verkligen ett sammansvetsat band och samspelet är så tätt att ingenting kan komma emellan. Ändå spelar de enskilda musikerna var och en med sådan sanslös teknik, sådan innerlig känsla och explosiv glädje att det inte kan finnas något annat bluesband på livescenerna som överträffar dem, inte ens om man går utanför Sveriges gränser.
Så, visst bjöd Erja Lyytinen och bandet på lysande spel; snyggt, med glidningar åt rock och soul och en stark scenisk utstrålning. Men kanske låg den långa turnén bakom att en aldrig så liten känsla av rutin infann sig.
Kvällen var Lisa Lystams, Fredrik Karlssons, Matte Gustafssons, Patrik Thelins och Johan Sunds i det otroliga familjebandet.
Världsklass.