Han är döpt till Jan-Erik, men känd som Putte. Ett smeknamn som kom till under barndomen på Verkstadsvägen.
– Jag hade en bra uppväxt och det fanns många kompisar att ha kul med. Men lägenheten med järnspis, kallvattenkran och utedass är inget jag längtar tillbaka till, säger 63-åringen.
Putte jobbar som vaktmästare på Tjällmo skola. Men livet har till stor del handlat om musik. Framför allt som basist i många olika konstellationer som spelat rock, jazz och blues. Dessutom som musiklärare och vissångare. Sina första musikaliska lärdomar fick han genom dragspelet vid fem, sex års ålder.
– Farsan var skitduktig och lärde mig.
Puttes pappa, Nils-Erik, hade också några gitarrer och sonen lärde sig ett par ackord. Med dem imponerade han på klasskompisar när han spelade på roliga timmen. Men snart träffade han killar som kunde mer och bättre.
– Som Bengan Jarmyr och Peter Johansson. Då insåg jag att jag knappt kunde spela alls.
I samma veva runt, 1967, kom den brittiska bluesrocktrion Cream fram. Putte gillade basisten Jack Bruces spelstil och bytte instrument.
– Jag började träna stenhårt, säger Putte och berättar att han när han gör något så gör han det intensivt.
Efter att under några år ha spelat med olika kompisar bildades Arnes Älgar, ett band Putte pratar sig varm om så här drygt 40 år efter att de slutade.
– Gitarristen Ronny (Edlund), trummisen Ragge (Larsson) och jag passade perfekt ihop.
Höjdpunkten för bandet var när man spelade på Sveriges Radios 50-årsjubileum i Motala sporthall 1975. Konserten spelades in för radioprogrammet Tonkraft.
– Då tyckte jag att jag spelade skitdåligt och dängde basen i en vägg efteråt. När jag lyssnar nu tycker jag att det låter riktigt bra, vi hade sån energi.
Musiken var ännu inte något yrke. Putte jobbade på Motala Verkstad, precis som sin far och farfar före honom.
– Men det var inget för mig.
Istället tog han jobb som obehörig musiklärare och drog igång en trubadurkarriär.
– Jag har alltid gillat visor, fast det var inte så coolt att erkänna som yngre.
Putte satsade hårt, som vanligt. Han la mycket jobb på att plugga in ordrika texter och flängde runt på olika spelställen.
– Det var lite jobbigt, säger Putte som menar att han levde "ganska hårt" fram tills 30-årsåldern.
I 80-talets mitt blev Putte elev på LO:s musikskola i Motala.
– Jag lärde mig noter, men skolan fick mig också att tröttna lite på musik.
Det bästa som hände här var nog att han träffade pianoeleven Helene, som blev hans fru och mor till parets tre barn.
Under åren har Putte spelat i en mängd olika band, både tillfälliga och långvariga. För många är han nog mest känd som basist i Fuddy Duddies/4Dudes. Numera spelar han med ett annat Motalaband, Cheap Winos.
Om han hade velat hade han kanske hamnat utsocknes som yrkesmusiker. Det fanns flera anbud, bland annat från NQB med sångerskan Py Bäckman. Ett band som turnerade i Sverige och utomlands.
– Men det var inte läge. Jag vågade nog inte ta det klivet in i den världen.
Att höra Putte spela bas är ett nöje, likaså att se honom göra det.
– Jag ger alltid 100 procent på scen och spelar fysiskt. Man måste jobba fram svänget, förklarar han.
Förutom livespelningarna med Cheap Winos blir det inte så mycket musik, bara lite gitarrplockande av klassiska stycken hemmavid.
– Jag kan tänka mig att sluta spela, men vet inte om jag klarar det, säger Putte med ett leende.