Den pågående konversationen tvillingsystrarna emellan har blivit ett "gemensamt rum där man kan rota, hämta och låna".
Jag vill börja med att erkänna att jag aldrig varit i Mjölby tidigare. Förlåt och nej, jag är inte från Stockholm utan från Linköping. Men när jag stiger in i författaren Lisen Adbåges lägenhet så känner jag direkt att jag har missat något. Lägenheten är luftig, vacker och fylld med konst på väggarna. Det doftar nybryggt kaffe, hunden Ada ligger i en liten hundkorg. Längst inne finns en ateljé med ett stort ritbord, arkivskåp, boksnurra, färska blommor och skisser uppnålade på väggarna. Det är inte flådigt på något sätt men det är en miljö som varje kreativ människa vill röra sig i. Jag utgår från att resten av Mjölby också känns så här.
Lisen och hennes tvillingsyster Emma växte upp strax utanför Mjölby, i Västra Harg och Sya. Mamman var förskolelärare och pappan var grafiker och kommunikatör på Ikea. På sätt och vis har systrarna kombinerat föräldrarnas yrkesval. Pysslet och barnperspektivet från mamman, tecknandet och texten från pappan. Fantasi och kreativitet var någonting viktigt i familjen Adbåge under uppväxten och familjens talangfulla tvillingdöttrar ("Vi började göra huvudfotingar redan när vi var två år") uppmuntrades att skapa redan som barn.
– Det var tur att man föddes in i en familj där händerna blev fulla av pennor och kritor. Det var mycket lek i vår barndom, våra föräldrar var ganska lekiga. Man kunde berätta något fantasifullt vid matbordet och det premierades där vi växte upp. De var liksom ordintresserade och tramsade mycket med ord. När vi började skriva korta texter och berättelser som var lite roliga så fanns det någon där som, på ett snällt sätt, skrattade högt åt det man gjort. Då vill man ju vara kvar i den känslan och fortsätta utveckla det, säger Emma.
– Och om man ska låta lite duktig så har vi tagit ansvar för att ta hand om det. Att se vad vi har för kraft eller talang, säger Lisen.
– Kanske för att vi inte hade någon annan kraft, flikar Emma in med ett skratt.
Den senaste boken Lisen Adbåge gjorde själv var "Furan" (2021). Den fick fantastiska recensioner, nominerades till Augustpriset och sattes upp som teater.
Under uppväxten bodde systrarna granne med illustratören och barnboksförfattaren Tor Morisse. Det planterade ett frö i de unga flickorna, att man kunde rita som yrke.
– Att som vuxen leka till vardags, det är ett alternativ. Ett ganska sällsynt alternativ för många, men vi får göra det. Kanske kan vi vara sådana exempel som Tor Morisse var för oss när vi åker runt till skolorna och biblioteken. Ibland frågar barn om jag har skrivit alla böcker i biblioteket och då får jag säga att "nej, det är jättemånga som jobbar med det här och är som jag", säger Emma.
När jag bodde i Stockholm som vuxen så träffade jag på folk vars föräldrar var skådespelare eller musiker. Men när jag var barn i Linköping så jobbade alla pappor på Saab och mammorna på sjukhuset...
– Ja, men exakt! I vår klass stod det högt i kurs när någons pappa jobbade på Dagab, typ att man blev imponerad när någon hade Dagab-tröja på gympan, säger Emma med ett skratt. Men vi hade ändå ett exempel på något annat i och med vår granne illustratören.
– Han hade gjort bilderna i våra matteböcker. Det kunde vi stila med och säga "De här bilderna har vår granne gjort" och det blev ju liksom väldigt konkret då när man höll i den boken, att han arbetade med det där. När vi åkte till skolan så satt han kvar med hatt på huvudet och ritade liksom, säger Lisen.
Emma Adbåge fick Augustpriset för sin bok "Gropen" (2018). Hon sommarpratade 2020.
Det lyser i ögonen när Lisen och Emma pratar om sin barndom. Man hör det i hur de berättar om familjen, relationen till varandra och kärleken till det kreativa redan vid ung ålder. Jag undrar om det hör samman, den lyckliga barndomen och att göra barnböcker.
– Man kan bli vuxen, vilket jag känner att jag är, men att jag har nära till mitt inre barn. Man kan också bli förvuxen, att man växer igen och att man inte ser det där barnet som vi alla har i oss. Jag måste beskära mig hela tiden för att ha tillgång till barnet. Det är en kraftkälla, som jag hämtar ur och underhåller. Jag känner ett ansvar i att ha tillgång till barnet med tanke på mitt yrke, men också att jag mår bra av det. I barnet finns kärnan i en, säger Lisen.
– Ofta upplever jag att mitt liv nu är ganska likt det jag hade som barn. Jag ritar och skriver på dagarna, det gjorde jag då med. Det är klart att man vill återskapa något man mådde bra av, fast i vuxenversion, säger Emma.
Hunden Ada är med Lisen Adbåge när hon arbetar i ateljén.
När systrarna var fyra år flyttade familjen Adbåge till Sya, en liten tätort mellan Mjölby och Mantorp. Det var i mitten av 1980-talet och långt till resten av världen både geografiskt och mentalt. Något systrarna är tacksamma för i dag.
– Vi hade ju inte körkort, om vi ville ta oss till stan fick vi cykla 40 minuter för att ta pendeln därifrån. Allt fanns inte en knapptryckning bort som nu. Vi hade inte tråkigt en dag, utan liksom ständigt stiltje. Det har gynnat oss i vårt arbete, säger Emma.
– Då fanns inte digitala verktyg eller internet. Jag tycker att vi har ett ansvar i dag att ge barnen det analoga. Det är förjävla lätt att fastna i det digitala för det finns där hela tiden och det är skapat för att få oss att fastna. Det är svårt att välja papper och pensel om det andra finns som ett alternativ, säger Lisen.
– Nej exakt, jag är tacksam att vi fick växa upp på 80- och 90-talet. Hade vi suttit här annars? Nej, säger Emma.
Hur var det att bli vuxen?
– Puberteten blev ett sorts vägskäl. Då kände jag att barndomens kapitel avslutades och nu måste något annat börja. Det var som att man tvingades in i något annat för att kroppen började ändras. Det tyckte jag var jobbigt, känslan av att man måste bli något annat. Vissa längtar ju efter puberteten eller att få dra hemifrån, att få en egen lägenhet och ha BH. Och man får liksom en annan blick på sig, speciellt som kvinna tänker jag, att man förväntas vara något annat. Det tog ett tag att upptäcka att puberteten inte var livsfarlig och att man kunde göra den till sin egen, säger Emma.
– Jag gick in i en depression när jag var i den åldern. Jag tror det handlade om att bli vuxen, att det var tack och hej till barndomen. Det är smärtsamt att man tror att det tar slut. På ett sätt tar det ju slut också, jag minns när vi ville packa ner våra Barbie-dockor och kände: "Jag vill inte leka med de här längre". Men jag och Emma hade ju den här andra leklusten kvar, att vi kunde leka vidare fast på andra sätt. Det är mörkt om man inte har den leklusten för någonting i livet och att man tror att man måste ha en portfölj och en arbetsklädsel, säger Lisen.
"Jag tycker att vi har ett ansvar i dag att ge barnen det analoga. Det är förjävla lätt att fastna i det digitala för det finns där hela tiden och det är skapat för att få oss att fastna. Det är svårt att välja papper och pensel om det andra finns som ett alternativ"
2001 debuterade de med varsin barnbok på Eriksson & Lindgren, ett förlag som drevs av författaren Barbro Lindgren. De hade fått kontakt genom att systrarnas morbror bodde granne med henne. När böckerna gavs ut var de bara 18 år. På ett sätt var de fortfarande barn.
– Även om jag var 18 när den gavs ut så skrev jag den när jag var 12-13 år och då var jag ju absolut barn. Då hade man ju inte alls vuxenperspektivet, säger Lisen.
Varför blev det barnböcker?
– Det är en perfekt konstform för mig. Jag älskar att teckna, jag älskar att skriva. Och jag älskar att skriva kort och koka ner, den konsten är så himla svår och rolig. Att hitta rätt nyanser i ord. När man skriver en lång text så upplever jag att det inte är lika viktigt, det står inte och faller med vilka ord man väljer. Du kan gömma dina ord lättare i en större textmassa. Är texten kort så är orden så viktiga och det är så roligt, säger Emma.
Det blir som poesi?
– Ja, verkligen! De påminner jättemycket om varandra och även låttexter som vi hållit på med en del på sistone (systrarna har samarbetat med artisten Britta Persson på två skivor). Hade vi varit musikaliska så hade vi kanske blivit artister. Jag tror att det är samma driv som en låtskrivare har, men att vi illustrerar det med bild och en musiker illustrerar det med musik. Det ska vara kort, det ska finnas en båge, en melodi, en rytm. Det är något med den formen som är likt det vi gör, säger Emma.
Systrarnas uppväxt i Sya var inte en dag av tråkigt, utan ett ständigt stiltje. Något som gynnat deras arbete, tror Emma AdBåge.
Sedan debuten har böcker tecknats och skrivits, pjäser har framställts och olika sorters kreativa samarbeten har kokats ihop. Framgången har inte låtit vänta på sig. Båda två har individuellt vunnit mer eller mindre alla barnbokspriser som går att få, däribland Lennart Hellsing-priset och Elsa Beskow-plaketten. Emma tilldelades Augustpriset 2018 för boken "Gropen" som också vann flera internationella priser. 2020 sommarpratade Emma om skapandet och om att källsortera en blåsig dag i Väderstad. Lisens "Furan" blev en stor framgång som också nominerades till Augustpriset 2021. Tillsammans fick de Expressens barnkulturpris Heffaklumpen 2022. Kort och gott - det har gått bra för de tecknande systrarna från Östgötaslätten. Sällan har de arbetat ihop men alltid haft varandra som bollplank, konversationen har blivit ett "gemensamt rum där man kan rota, hämta och låna".
Hur lika är ni som personer?
– Jag tänker spontant att vi är lika så tillvida att båda är individualister. När vi var små jobbade vi aldrig med saker ihop. Det var som att båda ville vara ifred, även från varandra. Men att vi hade ett gemensamt intresse, säger Emma.
– Jag tyckte det var skönt att känna igen mig i någon som också ville vara ifred. Hade bara jag funnits och inte du, då hade jag nog utifrån upplevts mer som en ensamvarg. Nu var vi på något sätt ensamma tillsammans. Att mamma och pappa hade två döttrar som satt i varsitt rum och ritade, säger Lisen.
– Det var inte som att vi gjorde det tillsammans, utan snarare att jag gör det här och du gör det där. Det finns en individualism i det som jag fortfarande upplever som stark. Jag vill göra mina grejer. Punkt. Och så är det nog för dig med. Gemensamt arbete har kommit på senare år, säger Emma.
I slutet av maj kom boken "Äppelkänslan". Lisen Adbåge skrev texten och Emma AdBåge bildsatte texten.
Men i år blir det faktiskt två gemensamma böcker. I slutet av maj kom barnboken "Äppelkänslan", som Lisen har skrivit och Emma har tecknat, och i höst kommer boken "Kolla konst!", en bok om Moderna Museet sett från ett barnperspektiv.
Att känna "äppelkänslor" var något man pratade om runt uppväxtens matbord, fast det hette inte just "äppelkänslor" då. Det handlar om att saker kan bära på en sorts känslomässig laddning och fungera som en påminnelse om någon eller något.
– Jag var och hälsade på Lisen i hennes ateljé Göteborg för tio år sedan. Jag hade tagit med mig bullar och en påse äpplen. Efter att vi fikat klart åkte jag hem men äpplena låg kvar och så uppstod den där känslan i Lisen när hon såg dem dagen efter. En sorts vemod eller saknad, men det är också en kärlek. I boken är den förstärkt med ånger och skam för personerna, en mamma och ett barn, har bråkat, säger Emma.
Varför ville du att Emma skulle teckna och inte du?
– Det här är första gången vi jobbar så här, men det kändes givet bara. Vi delade den här känslan och den handlade om oss. Det var liksom ett samarbete från början, äpplena var Emmas och upplevelsen var vår, säger Lisen.
Har ni fått blodad tand, kommer ni fortsätta att jobba tillsammans?
– Nej, haha! Nu längtar vi nog båda till att arbeta själva, även om det har varit väldigt roligt. Jag tänker att det kanske är som att vara soloartist, ibland gör man samarbeten med andra och i "Äppelkänslan" har Lisen skrivit en text som jag skrivit musik till liksom. Och det vore farligt om vi tröttnar på varandra också, det vore ju bara dumt. För det är ju en rikedom att kunna samarbeta med någon man jobbar väldigt organiskt med, säger Emma.
"Lägenheten är luftig, vacker och fylld med konst på väggarna. Det doftar nybryggt kaffe, hunden Ada ligger i en liten hundkorg. Längst inne finns en ateljé med ett stort ritbord, arkivskåp, boksnurra, färska blommor och skisser uppnålade på väggarna. Det är inte flådigt på något sätt men det är en miljö som varje kreativ människa vill röra sig i. Jag utgår från att resten av Mjölby också känns så här."
Efter några år utsocknes bor Emma och Lisen numera åter på Östgötaslätten. Något som inte var självklart, men som blev en större längtan med åren.
Vad har Västra Harg och Sya betytt för er?
– Jättemycket. Jag är där i huvudet ofta och det är ju också ganska nära här rent geografiskt. Där på väggen har jag ett flygfoto över mormors gård. Det är liksom en bild på hela vår uppväxt med kusiner, hundar och hämta mjölk i ladugården, säger Lisen.
– Det är väldigt mycket referenser i det vi gör som kommer från den här trakten. Jag läste Sanna Samuelssons roman "Mjölkat" som jag tycker är jättebra. En kompis till mig från storstan läste den och tyckte om den, men kände att hon inte alls kunde relatera till den. Men när jag läser den så känner jag att det hade kunnat vara vår barndom, om hur det är att var småbonde på Östgötaslätten, säger Emma.
"Vad ska man med vita väggar till? Att omge sig med ett hantverk, att det är en hand som skapat och någon som velat berätta någonting. Det är nästan som att omge sig med människor som man tycker om."
Kaffet har kallnat, samtalet har pågått i några timmar. Lisen visar upp teckningar från ett kommande projekt som hänger på en av väggarna, ett samarbete med författaren Sara Villius. Det känns härligt att på de annars vita väggarna hänger egna skisser, konstverk och barnteckningar.
– Vad ska man med vita väggar till? säger Lisen.
Emma fyller i:
– Att omge sig med ett hantverk, att det är en hand som skapat och någon som velat berätta någonting. Det är nästan som att omge sig med människor som man tycker om.
Det är dags för mig att åka hem. Jag tackar för samtalet och går ut på gatan. Mjölby är varmt, tydligen. Inspirerad funderar jag på hur jag kan göra mitt hem mer kreativt. Fler målningar, mer blommor, ett ritbord? Jag går mot bilen och inser att även om det är fantastiskt att ha en kreativ miljö så finns det få saker som inspirerar så mycket som att få samtala med kreativa människor. Vad ska man med vita väggar till?