Stockholm, 28 november 2008. "Johan". Peter Jihdes ord utlöser en orkan av skrik och tårar. Johan Palm har åkt ur Idol och hans unga fans längst fram i publiken gråter. Några kollapsar och bärs ut på bår av sjukvårdare. Johan själv tar det hela med ro och tittar in i kameran när han säger "Jag kommer fortsätta med musiken, det kan de trösta sig med. Det är nu det börjar på riktigt."
Stockholm, 30 juni, 2009. Johan Palm framför Beatles "Hey Jude" med sin hesa och raspiga röst på Allsångsscenen på Skansen. Några minuter tidigare har han sjungit sin egna låt "Emma-Lee" som legat etta på singellistan under våren.
Mjölby, 5 januari, 2018. Han har kvar samma blonda och vilda kalufs. Han är nyvaken och lite trött, trots att klockan är en bit efter fyra på eftermiddagen. Johan Palm har varit hemma hos sina föräldrar och firat jul. Imorgon åker han tillbaka till internatet på folkhögskolan i Stockholm där han läser ett högskoleförberedande program – han hann inte ta studenten innan han hoppade av gymnasiet och flyttade till Stockholm efter uttåget ur Idol. Han ler när han blir påmind om att det efter årsskiftet är tio år sedan.
Det blev helt tyst från dig efter 2009. Vad har du gjort sedan dess?
– Ja, jag har gjort… en del. Främst har jag studerat. Det har tagit tid för mig att hitta tillbaka till vardagen på något sätt, säger Johan Palm och fortsätter:
– Jag ville, eller jag behövde, landa från allt.
Han har hoppat runt på en del skolor och har fortsatt att göra musik, "om än i det tysta", säger han. Viljan är att komma tillbaka och släppa nya låtar framöver, men när eller om det blir av vet han inte.
Hur ser du tillbaka på Idol i dag?
– Det är en annan verklighet, på ett sätt. Det är sjukt kul att ha varit med om. Det har ju, till stor del, bestämt hur jag är som människa i dag.
Hur var det att bli så berömd när du fortfarande var så ung?
– Det var två sidor av det myntet. Dels var det ju svårt att hinna smälta allt eftersom det gick så snabbt. Men samtidigt så vande jag mig väldigt snabbt också. Jag minns att jag reflekterade över det, att det var svårt att smälta att det var så lätt att komma in i det.
Var det jobbigt samtidigt?
– Det märkte jag tydligast i efterhand. Visst var det jobbigt, det var påfrestande att allt blev så annorlunda så snabbt. Det var roligt, men uttömmande.
Blev det för roligt?
– Nej. Vad var frågan?
Om det blev för roligt, om du blev utbränd?
Han funderar en lång stund innan han svarar.
– Nej. Men jag har ju känt, mer och mer med tiden, att jag behövt vara utanför rampljuset ett tag.
När kom du till den insikten?
– Jag kan inte specificera någon speciell tidpunkt, det kom lite gradvis. Det var ett aktivt beslut att dra sig tillbaka, bara att jag i början inte tänkte att det skulle vara under så lång tid. Jag har varit uppmärksam på att inte låta mig bli utbränd och ta skada av erfarenheterna, för det är klart att det har tagit tid att finna balans och ett normalt liv. Men jag har också tagit mig an det som något jag behöver göra, att bli vuxen under mindre märkliga omständigheter. Och det har fått ta tid helt enkelt.
Tanken var att dra sig tillbaka, samla på sig nytt material och sedan fortsätta. Han beskriver det som att han ville göra nästa grej och inte dröja sig kvar i något annat under tiden. Den musik som han har producerat under tiden är i grund och botten samma gitarrdrivna poprock som i debutalbumet "My antidote".
Hur var tiden direkt efter Idol, när du arbetade på albumet?
– Det var ju ytterligare en omställning. Det var mycket nytt, roligt och spännande då också. Om Idol kändes som en belöning så kändes det här som belöningen för belöningen.
Under arbetet med skivan flyttade han in i en lägenhet som han hyrde i andrahand på Bondegatan på Södermalm – "En helt okej förstalägenhet".
– Det var intressant att befinna sig i offentligheten så mycket som jag gjorde då. Samtidigt var jag ny i stan och hade inga vänner. Jag minns att min dator hade gått sönder så jag fick surfa med min mobiltelefon som på den tiden inte var någon iPhone direkt. Så på ett sätt var det väldigt exponerat och isolerat på en och samma gång.
I stark kontrast mot ensamheten i lägenheten stod den hysteri som uppstod när han visade sig i offentliga sammanhang. "Ytterst smickrande och jättekul" minns Johan tillbaka.
Men också smått surrealistiskt?
– Det var någon gång tidigt som jag fick en sådan reaktion från ett fan då jag inte var säker på om personen drev med mig eller inte. Just för att det var så ovant att få så mycket uppskattning i så koncentrerad form.
Var du populär även innan, i skolan?
– Jag hade ingen särskilt uppfattning om det. Säg så här, jag förstod mig aldrig riktigt på det där med sociala hierarkier och grupper, det föll sig inte så naturligt för mig. Men när jag sjöng på avslutningar och så under högstadiet var det väldigt polariserat. Det fanns de som slängde glåpord efter mig för att jag sminkade mig, som hotade mig med stryk för att jag såg ut som "en jävla sprättbög”. Sådant förekom.
Blev du rik på din musikkarriär?
– Det är klart att det blev pengar av det. Men hur mycket vill jag inte gå in på. Jag har mycket mer prylar än jag behöver, det var vad 17-åriga jag prioriterade. Det blev en del musikprylar – många fina gitarrer som jag inte hinner spela på.
Johan Palms tid utanför rampljuset kan vara på väg att ta slut. För en tid sedan blev han kontaktad av en filmproducent som ville ge honom en roll i skräckfilmen "Svart cirkel".
– Jag har fått lite olika erbjudanden genom åren från lite allt möjligt. Det har varit några som vill att jag ska ställa upp i melodifestivalen med någon låt eller andra diverse program men jag har alltid tackat nej. Jag vet vad jag vill göra. 2010 eller 2011 var jag med i Fångarna på fortet, det var en barndomsdröm så det kunde jag inte tacka nej till.
Hans karaktär i filmen är en kille med vissa övernaturliga krafter, vissa förmågor. Samtidigt är han en vanlig ung kille med sina tillkortakommanden som vem som helst. Johan Palms intryck av karaktären är han inte är fullt lika mogen som han själv tror.
Känner du igen dig själv i karaktären?
– Det skulle jag kanske inte säga. Men visst, det finns vissa likheter.