Fredsmunken Thích Nhất Hạnh såg förbi alla illusioner

Thích Nhất Hạnh vid ett besök i Vietnam 2007. Det var också i hemlandet som den 95-årige munken avled nu i helgen, den 22 januari.
Thích Nhất Hạnh vid ett besök i Vietnam 2007. Det var också i hemlandet som den 95-årige munken avled nu i helgen, den 22 januari.

Den 95-årige Thích Nhất Hạnh avled i lördags i Huế, Vietnam. Som flykting i väst efter Vietnamkriget utvecklade han sin egen variant av zenbuddhism, där mindfulness och djup acceptans av tillvarons realiteter stod i centrum.

Minnesord 25 januari 2022 10:35

Sent fredag kväll den 21 januari scrollade jag genom mitt Facebookflöde, och möttes av ett budskap från det zenbuddhistiska klostret Plum Village i Frankrike, där jag tillbringat ett år för att studera. Klostrets grundare, den 95-årige vietnamesiske munken Thích Nhất Hạnh (eller "Thây", som vi kallade honom i klostret – det betyder "lärare" på vietnamesiska) hade gått bort den 22 januari.

Gått bort den 22 januari? Nu var det den 21:e. Jag kliade mig i huvudet. Hur kunde Thây ha dött – i morgon?!

Det tog en halv minut innan jag kom ihåg att Thây tillbringat de senaste åren i ett kloster i Huế i Vietnam. Det var alltså tidsskillnaden därifrån till Sverige som förklarade de skilda datumen.

På något sätt är det lite karaktäristiskt att Thây verkat lyckas smita undan själva kalendern. Han var aldrig lätt att placera in i ett fack – både stillsam munk och hängiven social aktivist på en gång. 

undefined
Martin Luther King och Thích Nhất Hạnh på en presskonferens i Chicago, maj 1966.

På 1960-talet, när han redan var i 40-årsåldern, lämnade han Vietnam och kom till USA för att knyta vänskapsband och tala emot kriget. Han blev god vän med Martin Luther King, som nominerade honom till Nobels fredspris. Han besökte 1966 den amerikanske trappistmunken Thomas Merton i dennes kloster i Kentucky. Merton blev starkt gripen av mötet och skrev artikeln "Nhat Hanh Is My Brother" där han förklarade hur han kände sig betydligt närmare den vietnamesiske buddhistmunken än många amerikanska kristna.

Thây publicerade 1967 boken "Vietnam: Lotus in a Sea of Fire" där han på sitt typiska sätt förespråkade icke-våld och mänsklig frihet. Trots att han själv och hans närmaste fått utstå stora lidanden och förluster var hans fokus alltid på att släppa vrede och hämndlystnad. En av hans mest kända dikter skrevs under den här tiden:

Don't say that I will depart tomorrow—
even today I am still arriving.
Look deeply: every second I am arriving
to be a bud on a spring branch,
to be a tiny bird, with still-fragile wings,
learning to sing in my new nest,
to be a caterpillar in the heart of a flower,
to be a jewel hiding itself in a stone.
I still arrive, in order to laugh and to cry, to fear and to hope.
The rhythm of my heart is the birth and death of all that is alive.
I am a mayfly metamorphosing on the surface of the river.
And I am the bird that swoops down to swallow the mayfly.
I am a frog swimming happily in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake that silently feeds itself on the frog. 

I am the child in Uganda, all skin and bones, my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant, selling deadly weapons to Uganda.
I am the twelve-year-old girl, refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate, my heart not yet capable of seeing and loving.
I am a member of the politburo, with plenty of power in my hands.
And I am the man who has to pay his "debt of blood" to my people,
dying slowly in a forced labor camp. 

My joy is like spring, so warm. It makes flowers bloom all over the earth.
My pain is like a river of tears, so vast it fills the four oceans.
Please call me by my true names,
so I can hear all my cries and laughter at once,
so I can see that my joy and pain are one.
Please call me by my true names,
so I can wake up
and the door of my heart, could be left open,
the door of compassion. 

Den sista tredjedelen av dikten finns tonsatt, och vi sjöng den ofta i klostret i Frankrike. När man läser dikten förstår man hur Thây kunde komma så väl överens med kristna präster, munkar och mystiker. Budskapet i dikten påminner starkt om starets Zosimas ord från Bröderna Karamazov:

"Säg inte: 'Synden är svår, gudlösheten är stor, de yttre förhållandena är usla, och vi är så ensamma och kraftlösa, den usla miljön hindrar oss och låter oss icke få bringa våra nobla värv till slut.' Kära barn, ge upp denna modfälldhet! Det finns bara en räddning: ta sig samman och göra sig ansvarig för hela mänsklighetens synd. Min vän, det är verkligen så, att så fort man gjort sig själv uppriktigt ansvarig för allt och alla, inser man omedelbart, att det i själva verket faktiskt är så och att just du verkligen har ansvar för alla och för allt."

Jag är själv den som våldtar och säljer vapen. Jag är ansvarig för hela mänsklighetens synd. Två sätt att uttrycka samma sak.

undefined
Thích Nhất Hạnh vid ett besök i Vietnam 2007. Det var också i hemlandet som den 95-årige munken avled nu i helgen, den 22 januari.

Thâys etik kunde lika gärna vara kristen, men metafysiken är förstås annorlunda. När kristna i varje skede håller fast vid livet, öppnar Thây handen och släpper taget om det. Ett av hans mest kända citat, som han också skrivit många gånger i sin typiska kalligrafi, är "a cloud never dies". Ett moln dör inte. 

Thâys särskilda gren inom zenbuddhismen har kallats "Manifestation Only". Tanken är att det inte finns någon "egentlig" verklighet bakom det vi ser, utan allt är manifestationer som handlar om orsak och verkan. Inom hans skola talar man inte om födelse och död. När Thây nu med vårt språkbruk dött finns han ändå kvar och manifesterar sig, resonerar man, exempelvis genom denna artikel. Många läsare har kanske inte hört talas om honom tidigare. På det sättet kan ju den nuvarande "manifestationen" rentav sägas vara mer effektiv än den gamla – eller åtminstone effektiv på ett annat sätt.

Thích Nhất Hạnh hade efter sina uppmärksammade framträdanden i väst på 60-talet blivit en internationellt känd fredsaktivist, och det gjorde honom till persona non grata i såväl Nord- som Sydvietnam. Denna pacifistiska men samtidigt aktivistiska, kulturellt och andligt ledande gestalt var ingen som någondera regeringen ville ha på sitt territorium. 

Istället blev Thâys liv, i likhet med exempelvis Dalai lamas, ett liv i exil. 1973 slog Thây sig ner i Frankrike, som ju har långvariga band till Indokina. Där skrev han böcker om mindfulness och ledde retreater. Det tog dock decennier innan han gjorde sina närmaste följeslagare till viljes och grundade ett kloster, på en plats nära Bordeaux han kallade Plum Village, "Plommonbyn". Ursprungligen ville han att den skulle heta "Persimonbyn", men plommonen trivdes bättre i det sydfranska klimatet.

undefined
Thây hade alltid humor. Hans kalligrafi med texten "this is it" anspelade på popkulturella uttryck för extas, men hos Thây betyder det istället: "Detta är allt". Det finns inget annat, mer märkvärdigt eller angeläget, än det vi har framför oss. Nästa andetag, nästa steg.

I sitt omfattande författarskap klev Thây obehindrat mellan fransk 1900-talsexistentialism och kinesisk 800-talsbuddhism. Han hänvisade i sina så kallade dharmatal till Meursaults avslutande stunder i Camus "Främlingen", när denne betraktade den blå himlen utanför fängelset. Min egen favoritbok av Thây är "Zen Battles", en bearbetning av zenmästaren Linji Yixuans lärdomar i den klassiska formen med frågor och svar. (Bokens ursprungliga titel "Nothing To Do, Nowhere To Go" är egentligen bättre). Målet med de andliga övningarna är enligt mäster Linji (och enligt Thây) inget märkvärdigt – bara att bli "en vanlig människa".   

I en passage i Zen Battles ställs frågan: "En man står på en bergstopp och har ingenstans att hoppa till. En annan är i ett vägskäl, kan varken avancera eller backa. Vem av dessa två kommer först? Låtsas inte vara Vimalakirti eller spela rollen av den store mäster Fu." 

En ganska obegriplig gåta. Men Thâys kommentar tar ner allt på jorden:

"Vi har alla varit i denna situation. Det är ett väldigt farligt läge – vi kan inte röra oss, det finns inga alternativ, det känns som att vi kommer att dö. Vi ska inte försöka prata oss ur knipan, som Vimalakirti eller mäster Fu kanske kunde ha gjort. Så hur kommer vi undan? Vi kan inte komma undan. Allt vi kan göra är att ge upp, och vara i ögonblicket, utan att tro att vi vet vägen ut. I denna motsägelse finner vi sanningen, där ser vi vägen. Och där vi tidigare var fast, har vi nu blivit fria."

Det var för att finna något av den friheten jag åkte till Plum Village för ett år av studier där 2013–14. Jag var en av hundratals personer på plats; munkar, nunnor, volontärer. 

undefined
Thây var måttligt förtjust i att bli fotograferad, och själv hade jag ingen mobil eller kamera under min tid i klostret. Här (februari 2014) har vi dock fastnat på samma bild. Längst till vänster Thâys assistent, en av flera som hjälpte den 87-årige munken med praktiska saker.

Jag talade bara direkt med Thây vid ett tillfälle under den tiden. Det var under firandet av det vietnamesiska nyåret i februari 2014. Enligt traditionen ska man då plocka några rader poesi ur en framställd skål, och ställa en angelägen livsfråga. Versen tolkas sedan av någon, som också besvarar frågan. 

Församlingen (sanghan) gjorde detta vid en formell ceremoni, där tolkningarna gjordes av Thây. Jag blev framropad inför de 500 personerna och valde att ta en lapp med text av Victor Hugo. Jag vecklade upp och läste:

Dans la saison des chansons, des nids et des lilas
Voici les prêtres de la joie

Fritt översatt: "I sångernas, fågelbonas och liljornas årstid: Här är glädjens präster".

Min fråga var: "Hur kommer jag att leva mitt liv?"

Thâys svar hade den där typiska enkelheten och lättheten. Han sade: 

– Det talas här om sångernas, fågelbonas och liljornas årstid. Det är förstås våren, och i vårt liv motsvaras det av ungdomen. Vi är alla unga, även jag, eftersom det fortfarande kan hända saker i våra liv.

– Sångerna, fågelbona och liljorna är alltså "glädjens präster". Vad kan vi lära oss av dessa präster? Jo, de är sig själva. Så svaret på din fråga är: du kommer att leva som dig själv, och på så sätt kan du leva i glädje.

undefined
Det var mycket humor och skojande i klostret. Här (juli 2014) har jag just tagit ett diplom och belönas med en kaka av en av de seniora munkarna.

På hösten 2014 drabbades Thây av en stroke som tog ifrån honom talförmågan. Regeringen i Hanoi tog till slut emot honom, och 2018 flyttade han hem till Vietnam för gott. 

Innan pandemin besöktes Plum Village av 10 000 personer om året, och det finns ett tiotal liknande kloster till. Hundratals munkar och nunnor bor i dem. Thây själv må ha gått bort, men hans arv av fred fortsätter manifestera sig.

Kärt barn har många namn

Frågan om vad Thích Nhất Hạnh heter och har hetat är nästan värd en hel egen artikel. I texten här intill har jag kallat honom "Thây" (lärare) men det är bara ett av många namn han haft.

I själva verket föddes han 1926 med namnet Nguyễn Đình Lang. Senare kallades han Nguyễn Xuân Bảo. Som munk blev han känd som Thích Nhất Hạnh (vilket fritt översatt betyder ungefär "buddhistmunk med utmärkt uppförande"). Och på hans plats i klostret stod alltid hederstiteln Sư Ông (ungefär "Ärevördig munk").

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa