Claes Andersson

Den finlandssvenske författaren, psykiatern, jazzmusikern och tidigare kulturministern Claes Andersson i Esbo, Finland, avled den 24 juli, 82 år gammal. Närmast anhöriga är livskamraten Katriina Kuusi, sex barn och elva barnbarn.

Claes Andersson var en av Nordens främsta poeter och belönades med stora priser.

Claes Andersson var en av Nordens främsta poeter och belönades med stora priser.

Foto: Niklas Sandström/Förlaget

Minnesord2019-07-30 13:40

Döden har alltid varit närvarande i Claes Anderssons dikt och under senare år även i hans liv. ”Tänk på alternativet”, sa han när vi kom in på åldrandets problem. ”Man lever så kort tid och man är död så länge”, noterade han. Han kunde konsten att leva i nuet.

Vi kände varandra i nästan fyra decennier och träffades många gånger genom åren både i Helsingfors och Malmö. Han var en av de mest sympatiska människor jag mött och hade en underfundig humor. Dikterna han skrev har en skenbar enkelhet men berör oss på djupet. I det avseendet var han besläktad med våra mest folkliga poeter.

Erfarenheterna som psykiater påverkade på ett avgörande sätt hans samhällssyn. Psykiatrin hjälpte honom att få syn på förtryckets och översitteriets mekanismer i samhället. Hans spontana och intuitiva ställningstagande mot rättslösheten och maktmissbruket var från början drivkraften i hans livsval. Han ville ge röst åt dem som förlorat sin egen. Senare blev han ledare för Vänsterförbundet och kulturminister.

Han genomskådade både maktmänniskorna, egoisterna och de likgiltiga:

Se upp för honom som säger sig föra

de mångas talan.

Han kanske gör det.

Se upp för honom som säger sig tala

bara å sina egna vägnar.

Han kanske gör det.

Se upp för honom som bara nickar

instämmande.

I morgon kan nickningen gälla dig.

Se upp för dem som bara vill leva

sitt liv i fred.

De skyr inga medel.

Som ung läkare såg han till att ge hemlösa tak över huvudet i en övergiven fabriksbyggnad sedan hundratals tidigare frusit ihjäl i ett vintrigt Helsingfors. I samlingen ”Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider” skrev han om utslagna människor: ”Vi värmer varandras händer mellan våra ben/Säj till om du märker att du dör/Då tar du all min värme och jag vaknar frusen”.

Claes Andersson var ingen plakatpoet. En svensk poet skrev att han inte längre hittade sin hustru i mörkret när det var krig i Vietnam. Claes visste bättre:

Vi ligger ihop du och jag

medan människorna har det illa på jorden

Vi ligger ihop du och jag

medan Asiens buk sväller av hunger

Vi ligger ihop du och jag

medan barnen far som sommarkatter i gräset

Vi ligger ihop du och jag

och det är en tröst att tänka på

att inte alla mänskor har det illa

på jorden, just i denna stund

Jag gjorde en intervju med Katriina och Claes om psykiatrikernas äktenskap. De bjöd på sig själva om samlivets prövningar, likadana för dem som för andra trots deras ”utbildning i grälandets konst”. Claes erkände utan omsvep att han var ångestneurotiker.

”Jag har inga neuroser, jag är galnare”, sa Katriina.

Claes tänkte på döden varje gång han tog en cigarrett.

”Och ändå tänder du”, replikerade Katriina.

Så här självironisk kunde han också vara:

Att älska är att respektera

den älskades oberoende

Så tänker jag mig kärleken

Var i helvete håller hon hus

Claes Andersson gav ut sju romaner. ”En mänska börjar likna sin själ” handlar om en psykiater som är sin egen patient. Men i första hand var Claes poet: ”Den som inte har sorgen har aldrig förlorat/någonting, ägt någonting. Smärtan och försoningen/finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.”

En sen kväll när Claes ännu var kulturminister följde jag med honom ut till Sveaborg där han spelade med sin jazztrio. Han slog sig ner vid flygeln och fingrarna dansade över tangenterna. Då kände han sig äntligen hemma.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!