2013 fick Yohio folkets överlägsna kärlek, men föll efter att jurygrupperna valt Robin Stjernberg. 2009 var Malena Ernman uträknad efter att jurygrupperna röstat upp Måns Zelmerlöw i topp, men lyftes till segern av publikrösterna.
För dramatikens skull skulle jag vilja jämföra med årets final, och säga att folkkäre jojkhunken Jon Henrik Fjällgren kan bli både årets Yohio och årets Malena. Men det vore att ljuga.
Det mesta pekar på att Måns Zelmerlöw kommer att bli årets Måns, Robin, Yohio och Malena på samma gång, och att publik och jury kommer att vara rörande överens om vem vi ska skicka till Österrike i maj.
Under honom är det mer spännande. Kan Jon Henrik hålla undan för Saade och Mariette? Vem av Samir & Viktor och Hasse Andersson tar flest barnröster? Vem kommer sist av Jessica Andersson och JTR?
Vad jag tycker? Rent allmänt kan jag konstatera att det nya konceptet med fler finalister vare sig har bidragit till ökad spets eller bredd. Mer detaljtyckande ser ni här nedan.
Så här tror jag att det slutar:
1 Måns Zelmerlöw
2 Jon Henrik Fjällgren
3 Eric Saade
4 Mariette
5 Isa
6 Magnus Carlsson
7 Hasse Andersson
8 Dinah Nah
9 Samir & Viktor
10 Linus Svenning
11 Jessica Andersson
12 JTR
1 Samir & Viktor: Groupie
Betyg: CC
Hallå hallå! Östergötlands bidrag i denna final är i grunden ett vulgärt Bolibompa-nummer, men det är förstås omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen när gossarna jagar runt och hukdansar, febrilt fingrande i tröjlinningen i jakt på ”selfiepinnen”.
Tummen upp för reclaimandet av ordet groupie, och det vackra i att en Paradise Hotel-slacker är den som till slut för in ordet hen i Melodifestivalen. Men hur kommer detta kännas om tio år? En mer daterad låttext har vi väl inte hört sen Nick Borgen sjöng ”Ta med dig vänner till ett häftigt place/Surfa hem till mig i cyberspace”. Ojojojojojojoj, som Ranelid skulle säga.
2 JTR: Building it up
Betyg: C
Stonehenge, MH370, hur JTR fick plats i denna final. Hur vi än ligger vakna om nätterna finns det mysterier vi aldrig kommer att finna svaren på.
Visst, det är något kittlande med syskongrupper. Men JTR är inte Hanson, Jackson 5 eller First Aid Kit. De är typ Lili och Sussie, fast fånigare, mindre synkroniserade och med bäbisröster. Och varför ska de rappa? VARFÖR?
3 Dinah Nah: Make me (La la la)
Betyg: CC
Caramell var en märklig duo som kring millenieskiftet gjorde sig känd genom att vara förband åt Backstreet Boys, samt ge ut eurodiscocovers på forntidslåtar som ”Efter plugget” och ”Ooa hela natten”.
Nu har giganterna Anders Bagge och Dr Alban tagit sig an halva gruppen. Låten får mig inte att lalla av lycka, men är en av få låtar i denna final som jag tycker har blivit bättre ju mer jag lyssnat på den. När Dinah skriker ”Let’s go!” finner jag mig på ett reptilartat, instinktivt vis börja spana efter närmaste bodypumppass. Då är det riktigt bra.
4 Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)
Betyg: CCC
Djurdraperad man med låg tyngdpunkt och 2013 års mellofrissa bukjojkar ”Frost”-intro framför tre sjungande dubbelsängslakan och blir folkkär. Jag må utge mig för att vara melodifestivalexpert, men nej – jag såg inte den komma.
Jon Henriks truliga charm och mycket vackra sångröst kommer att ta honom långt upp i startfältet, även om texten är den tjatigaste sen Dannys ”In the club”. Hade det inte varit för ett gäng marscherande streckgubbar hade det förmodligen varit detta vi skickat till Österrike i maj. Jag hade varit stolt.
5 Jessica Andersson: Can’t hurt me now
Betyg: CC
Jessica gör det hon brukar. Vräker på med powerballad, guldkjol och stormvind, viftar lite pliktskyldigt med armarna och ler på de rätta ställena. Ja, det är kompetent och Jessicas blotta uppenbarelse – 60 procent Agnetha Fältskog och 40 procent Maria Montazami – ger låten en pondus som lurar mig att den är bättre än den är. För ärligt talat: hade jag fått välja finalens enda ballad skulle jag ha valt Kristin Amparos Andra chansen-ratade tio gånger av tio.
6 Måns Zelmerlöw: Heroes
Betyg: CCCC
Du milde. Det här är ju den fräsigaste scenshowen sen Danny dansade med lysrör 2012. Kanske den fräsigaste scenshowen någonsin. Inte blir det mindre kittlande av att ett enda litet sekund- eller decimeterfelsteg gör att hela trovärdigheten tippar över ända. Att Mums-Måns ens kan tänka på låttexten med allt detta tajmingfokus borde bara det ge honom en sångfågel.
Eftersom den pampiga Avicii/David Guetta/barnkörs-låten dessutom är finalens bästa ser jag inte att detta kan bli något annat än en promenadseger. Grattis Måns!
7 Linus Svenning: Forever starts today
Betyg: CCC
Visst minns ni den halstatuerade hundvalpen från förra året? ”Skära brödet” hade kanske ett mer angeläget budskap, men annars är allt bättre med årets Svenning. Den pampiga John Farnham-låten fyller upp arenan, och dansarna trummar oljefat som om de vore bulgariska playbackmusiker i valfri Eurovision-final 2005-2009. Dessutom klär han fint i sin fingertoppsvalda genreklänning och mer blingbling än en genomsnittlig tysk Gran Canaria-tant.
8. Isa: Don’t stop
Betyg: CC
Piggt dussinnummer, som jag inte riktigt förstår varför det hamnade i finalen. Ingen skugga över Isa dock, som är mycket kompetent för sin ålder och inte lär ha tagit sina sista gympaskutt i en svensk tv-show i och med detta. Ett stort plus till Herreys-hommagen hon har på fötterna, med vingar och allt.
Eventuellt undrar ni varför det står en samling ledsna tvättmaskiner på scenen. Jo, det är för att illustrera hur tokigt det kan bli när man tvättar ömtåliga scenkläder på 90 graders vittvätt. De blir alldeles för små!
9. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan
Betyg: CCCC
Yes, det här är min melodi det! Orup möter det tidiga 2000-talets diskofierade dansbandssound fast upphottat med lite 2010-talsdunk och stråkar. Men framför allt är det förstås artisten! Höftklappen, huvudknycken, intensiteten – det må ha gått tio år sedan Manges glansdagar men han håller verkligen än och har bara lagt på sig ännu mer mognad och pondus. Till och med den där ”Totte klär på sig”-inspirerade outfiten bär han upp med värdighet. Ska vi säga att vi ses på Den gyldene freden, Magnus?
10 Eric Saade: Sting
Betyg: CCC
I tävlingen om mest information på kortast tid vinner Saade överlägset detta år (Sean Banan ställde ju inte upp). Det är skuggspel, saxofonspex, hjulbent formationsdans, flygande tefat, konfetti och vi-kan-spela-basfiol-och-flöjt i ett rasande tempo.
Saade är en showman med stora ambitioner och dansgåvor. Det är också den stora behållningen med detta. Tyvärr blir ju mansgossen inte bättre på att sjunga med åren, och någonstans går ändå gränsen för hur mycket man får tjata en refräng.
11 Mariette: Don’t stop believing
Betyg: CCC
Det här har ju egentligen allt som krävs för ett högre betyg: En cool artist med mäktig huvudklang, en i sammanhanget kreddig låtskrivare (Miss Li), dansande dementorer, trollskog, under-hökens-vingar-koreografi och ett pampigt, suggestivt arrangemang med plötsliga hoanden och tremolosynthar.
Men det är något som fattas för att det ska få det där sista lyftet. Den där förlösande himlen-öppnar-sig-refrängen, kanske. Eller en jojkare.
12 Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
CCC
Att Kvinnaböske skulle bli årets scandal beauty var otippat. För er som missat: strax innan Hasse skulle göra sin Mello-debut för ett par veckor sen uppdagades det att låten redan var släppt, dock på japanska av bandet ????????? (Tegomass). SVT hade krismöte, och kom sen fram till att det trots allt inte var riktigt samma låt och släppte upp Hasse på logen igen.
Nåja. Detta är brottsligt svängigt, skandalöst sympatiskt och har en text som skulle kunna tas för Kvinnaböske-parodi om man inte som jag faktiskt lyssnat en hel del på Hasse-hits som ”Dans på Vejby ängar” och ”Eva-Lena” och vet att det är precis sånt här han skildrar i sina låtar. Extra plus till de autentiska Sjöbo-hipstrarna på dansbanan. Go Hasse!