Det var mitt i julstöket, någon gång på 90-talet, jag hörde den första gången. Allt stannade upp, i andlös andäktighet, inför denna fantastiska sång -- "En gång i Stockholm". Den version jag hörde då sjöngs av The Real Group, med Margareta Jalkéus kristallklara röst i centrum, lika isande vacker som snöflingorna i texten.
Den har varit en favorit sedan dess.
Det dröjde länge innan jag förstod att det var den låten Sverige floppade med i Eurovisionsfinalen 1963. I lördags kväll fick sången en andra chans när Sanna Nielsen sjöng den i duett med arkivbilderna på Monica Zetterlund. Och det bekräftade den gamla sanningen att det bästa med Melodifestivalen varken är låtarna eller tävlingsmomentet, utan underhållningen i pauserna.
Den här gången bjöds vi dessutom på både Loreen och Filippa Barks lysande mellokritiska text.
Att duellerna gick som de gick är lika logiskt som när Monica Zetterlund blev poänglös 1963. Även hundratusen röster kan ha fel. Jag tycker framför allt att det var synd att Kristin Amparo åkte ut. Men att Linköpingskillen Samir och hans polare Viktor var bättre än sina motståndare var uppenbart. Med sin entusiasm och energi kan de gå hur långt som helst.