Jag såg dokumentären ”Livet enligt Stig Larsson” (SVT Play). Ni vet, den som Ebba Witt-Brattström refererar till i debatten om manlig genikult – där hon även ställer frågan om vad flickan fyller för funktion i Kulturmannens litteratur (DN 11/5). Och jag kände igen en viss typ av man.
När vi var sexton och började hänga runt på barer och festa, infann sig snart denna man. Han var en sån drinktorsk som hade de bästa anekdoterna, hade knarkat det mesta knarket och visste exakt vad han skulle säga för att få oss perfekt osäkra för att börja överväga ett dåligt ligg. Vi var så puzzled av den mannen, liksom: varför hänger han med oss? Varför är han inte hemma och rensar avloppet? Vad är det som tillåter honom att sitta här och äga?
Hela krogmiljön var uppbyggd runt hans rätt att fälla kommentarer om servitrisernas rumpor, och var han inte drinktorsken i baren så var han krogvakten, bartendern, krogchefen som trakasserade min kompis sexuellt, eller våldtäktsmannen på gatan (ja, det finns sådana också). Ingen hade berättat för oss att när tjejer är sexton kommer de att förföljas av en äldre man som behöver dem som ett alibi för att genomdriva sitt ensamma liv.
Vi ville ju inte vara ett alibi. Vi ville vara ett liv.
Författaren Silvia Avallone som i sina romaner skrivit om den unga flickan utifrån hennes egen kropp sa nyligen: ”Jag ville skriva om att vilja stå i strålkastarljuset, den där känslan av att vinna, av att se livet som en seger.” Jag tänker på ”Diamonds”-scenen i filmen ”Girlhood” av Céline Sciamma, eller på Nicki Minaj och Beyoncé i videon ”Feeling myself”: detta att äga, äga, äga världen och sig själv.
Jag tror att den storhetskänslan, som ju är verkligt subversiv, skulle sluta vara förknippad med så mycket sorg och förlorande om den oftare fick förstås utifrån flickans egen kropp och röst. Jag vill liksom slippa få syn på flickan genom drinkgubbens orerande om vad som är det bästa med att knulla någon i stringtrosor, eller genom Stig Larssons ökända uttalande om PH-värdet i flickors slidor.
En av de mest intressanta frågorna som upptar min hjärna just nu är varför feministister anklagas för att vara moralister i offentligheten. Vari består moralismen i att vilja diskutera texters användning av flickan som en platt bild? Moralism är ju att säga: detta är förkastligt, och måste strykas från sidorna. Men litteraturkritiken, och även feminismen, säger: detta kan vi diskutera. Denna fråga har litteraturen ställt, och kritiken ska föra samtalet som frågan väcker.
Det var förresten fint att läsa att Knausgård, efter att ha skrivit sin första roman om begäret mellan en 26-årig lärare och hans trettonåriga elev (”Ut ur världen”), försökte skriva en roman inifrån pojken, men utan att lyckas. (DN 20/5)
Hoppas verkligen att det är där det bränns nästa gång.