Sitter vid min dator och jobbar. Som vanligt har jag mitt twitterflöde öppet och märker plötsligt att flödet fylls av arga tweets om ”samtyckesbrott”. Har aldrig hört ordet förut, så jag måste ju ta reda på vad det här handlar om.
Det visar sig att det handlar om våldtäkt. Linda Holmgren är entreprenör och författare och har dragit i gång en tävling, Våldtäktsbriefen, som syftar till att hitta ett nytt ord för våldtäkt. Hon har själv blivit utsatt för två våldtäkter, men som hon själv säger, ”utan tillstymmelse till våld inblandat”. Men lika mycket skam, lika mycket förstört liv. Och lika lite dömda gärningsmän som i många andra våldtäktsfall.
Hennes intention är att ett ord som inte innefattar ordet våld ska göra det lättare för kvinnor att berätta och för oss alla att inse att sexuella övergrepp är allvarliga, med eller utan våld. Och det vinnande ordet blev ”samtyckesbrott”.
Mitt twitterflöde exploderar av arga kvinnor och män, som menar att ”samtyckesbrott” inte är annat än förringande. Att det är förmildrande för gärningsmännen och att det avdramatiserar något som är högst allvarligt. Och, som någon påpekar: eftersom vi inte har någon samtyckeslag så kan man inte begå samtyckesbrott i Sverige. Däremot är våldtäkt ett riktigt brott. Dessutom, menar någon, så är sexuella övergrepp per definition våldsamma. Det är definitionen av våld som behöver breddas.
Någon skriver att det är väl inte själva ordet i sig som är problemet, utan handlingen. Samtidigt är vårt gemensamma språkbruk en mätare på hur vi kollektivt ser på verkligheten och jag kan inte låta bli att känna att det vänder sig i mig vid tanken på att min lokaltidning skulle börja skriva rubriker som ”Misstänkt samtyckesbrott på festival”. Det skulle verkligen kännas som en osmaklig avdramatisering.
Men det konstigaste är egentligen vad som händer i gråzonen mellan PR, reklam, opinionsbildning och det offentliga samtalet. Själva tävlingen Våldtäktsbriefen avgörs av en jury, bestående av namnkunniga personer inom reklambranschen. Någon i mitt flöde undrar om det här är en PR-kupp. Någon annan hälsar att det är Sveriges riksdag som stiftar lagar, inte reklambranschen. Någonstans kan jag inte undgå att känna mig uppsnurrad. För även om diskussionen i sociala medier är viktig och bra, så undrar jag vem som tjänar på detta i längden. Jag bara hoppas att det faktiskt är våldtäktsoffren, med eller utan nyord.
Anna Lindberg jobbar som medieutvecklare inom NTM och bor i Linköping. Blir Correns chefredaktör efter nyår.