Trots att jag jobbat med radio i mer än tio år har jag inte blivit en regelbunden poddlyssnare förrän under det senaste året. Det kan mycket väl bero på just radiojobbet. Många älskar det långa formatet, de oredigerade intervjuerna och känslan av att sitta med vid bordet när två mediepersonligheter tjabbar lite skönt om ditt och datt. Men själv vill jag gå in och klippa, tajta till och klistra ljudisolering på väggarna.
Men som med allt annat har poddutvecklingen bara varit i sin linda och börjar först nu bli spännande på allvar.
För er som inte är så bekanta med podd-fenomenet så är podd en förkortning för ”podcast”, som är en ljud- eller videofil som kan strömmas online eller laddas ner till en app. Poddar produceras av såväl Sveriges Radio som företag, förbund och privatpersoner. I Sverige slog podden igenom på bred front 2012. Det var då populära snackpoddar som Alex och Sigge och Fredagspodden med Hannah och Amanda kom. De hade föregåtts av Sveriges första riktigt stora podd med Filip och Fredrik.
Det som har hänt på senare tid är att poddarna börjar bli mycket mer än bara osorterade samtal vid en mikrofon. Kriminaldokumentären ”Serial” började sitt segertåg över världen hösten 2014 och säsong två har nyligen börjat. I Sverige har intresset för riktiga kriminalfall fångats upp av Aftonbladets podd ”Fallet” och serien ”Spår”, av två tidigare P3 dokumentär-medarbetare.
Fiktionen är också på frammarsch. Själv har jag följt den Arkiv X-liknande thrillern ”Limetown” under hösten, en fejkdokumentär om en liten stad vars invånare försvunnit närmast spårlöst. En snabb sökning på nätet visar att det finns mycket mer att hämta i thrillergenren, åtminstone från USA.
Många verkar tro att vi går mot mer välproducerade poddar. I takt med att lyssnarna blir mer rutinerade ställer de högre högre krav på ljud och dramaturgi.
Men även om jag själv föredrar ett genomarbetat innehåll framför ”skönt snack”, så är det lite synd om poddarna blir alltför professionella. Vi gillar ju tanken på den demokratisering som informationsteknologin för med sig. Att alla kan publicera och distribuera sig. Men de största samtalspoddarna utspelar sig fortfarande mellan ungefär samma mediemänniskor som vandrar runt i tv-soffor och får skriva krönikor på de största webbplatserna. Det är fullt möjligt att det produceras jättespännande poddar från ett sammelsurium av röster från Sveriges alla hörn, men de når inte ut till den stora publiken.
Förhoppningsvis får vi höra både fler röster och mer varierade vinklar och format framöver. Och kanske ska någon göra podden som tipsar om bra poddar?
Christel Valsinger är ny mediekrönikör i Corren, men har skrivit hos oss i olika sammanhang i många år. Hon bor i Linköping, är frilansskribent och tidigare radioproducent. Nås på christel.valsinger@gmail.com.