Ett av mina ”nördigaste” intressen är gammal tv. Jag tittar ofta på gamla tv-program, inte bara av nostalgiska skäl utan därför att jag tycker att det kan ge värdefulla perspektiv på samtiden.
På nätet finns det ett underbart klipp på när Anni-Frid Lyngstad gör tv-debut som 22-årig talangjaktsvinnare i Hylands Hörna 1967. Den unga kvinna som några år senare skulle bli det globala fenomenet ”ABBA-Frida” går försiktigt fram till Hyland, slår ner blicken och svarar förläget, nästan viskande på den store tv-mannens frågor.
Gulligt litet inslag?
Först tyckte jag mest att det var ett gulligt litet inslag från svunna tider, men efterhand insåg jag att den svartvita filmen från förr faktiskt hade väldigt mycket att säga om vad som egentligen har hänt med den svenska folksjälen och våra sociala koder.
1967 var Sverige fortfarande ett land präglat av lutheransk strävsamhet, jantelag och folkhemsideal. Att vara ödmjuk och nästan be om ursäkt för sig själv var en dygd och själva definitionen av en älskvärd person var ofta att han eller hon ständigt tonade ned sin egen betydelse.
Detta gällde män men i ännu högre grad kvinnor. Man skulle inte förhäva sig och det gällde att undvika att ta för mycket plats.
Thore Skogman
Inte ens Thore Skogman, en folkkär, energisk artist som älskade att stå på scen och ha blickarna på sig kom undan dåtidens krav på ödmjukhet. I Hylands hörna från 1962 ger programledaren honom beröm: ”Du ökar omfånget på rösten hela tiden. Du håller på att bli storsångare!”, säger Hyland. Skogman tittar ner i studiogolvet, skruvar på sig, skrattar nervöst och säger: ”Nja, jag vet inte det jag… du är snäll mot mig du!”.
Jämför detta med de tonåringar som kastas in i talangjakter på tv nu för tiden, fullständigt oprövade och orutinerade ungdomar som ställs inför miljoner tittare och sedan strålar, svarar självsäkert, håller huvudet högt och kan tala för sig själva.
Varumärke
Jämfört med dagens medietränade generationer som redan i unga år kan konsten att ”vårda sitt personliga varumärke” framstår gårdagens tv-gäster som bortkomna bondtölpar med flackande blickar och skrapande fötter.
Förändringen äger rum någon gång under 1980-talets andra hälft. Studiogästerna slutar plötsligt att rodna, uppträder med större självsäkerhet och börjar äntligen ”gå genom rutan”. Detta sammanföll med en attitydförändring i samhället. ”Satsa på dig själv” löd tidens paroll och pendeln började svänga åt det andra hållet.
I dag har den pendeln nått hela vägen ut. Ungdomar instagrammar sina outfits och sina liv med ett oblygt narcissistiskt ”Titta på mig! Här är jag!”.
Vågar ta plats
Nu kanske ni tror att jag som flitig gammel-tv-tittare ska komma fram till slutsatsen att det minsann var bättre förr? I så fall tror ni fel.
I grunden tycker jag att det är väldigt bra att unga människor, inte minst unga kvinnor, tar plats, vågar höja rösten, placerar sig själva i strålkastarljuset och lär sig att hantera såväl beröm som kritik. De flesta verkar nämligen klara av att göra det utan att för den skull trampa på andra.
Bondenationen Sverige har blivit medienationen Sverige, och jag gillar det.
Björn Lövenlid är web-utvecklare på Upsala Nya Tidning och skriver mediekrönikan en gång i månaden.