Jag har skapat mig en liten måndagskvällsritual. Jag kryper ner i sängen, släcker lampan och pluggar in hörlurarna. Sen lyssnar jag, i en knapp halvtimme – och beroende på vilken måndag det råkar vara – på Lena Andersson eller PO Enquist. De är värdar för årets upplaga av ”Allvarligt talat” i P1, där lyssnarna får skicka in sina frågor om livet. Frågor som författarna sedan, efter bästa förmåga och sitt unika temperament, besvarar. Jag är fortfarande rätt tagen av Enquists brutala svar från förra årets programserie, då en kvinna ringer in och frågar om det är normalt att vakna med ångest varje morgon: ”Ja”.
Andersson och Enquist kompletterar varandra utmärkt i detta program som sedan starten haft bland andra Kristina Lugn, Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg som programvärdar. Där Andersson briljerar med det som närmar sig det nästan fanatiskt rationella, prövar sig Enquist fram över ett existentiellt gungfly på ett sätt som kan göra lyssnaren nästan nervös över var han ska hamna. Eller, som han själv uttryckte saken i en intervju i SvD i april: ”En fråga i programmet kan vara som en lucka i julkalendern och pooop så tittar man in på en bit av sig själv. Jag är ju alltid rädd att det ska avslöjas avgrunder av något förfärlig reaktionärt... Vad?”
I årets första program svarar Lena Andersson på frågan om var i kroppen själen sitter, med att brutalt förkunna att själen inte finns, annat än som tanke och representation, ”och det som inte finns är inte beläget någonstans”.
I förra veckans avsnitt fick Enquist frågan om varför vi har stängda kistlock på svenska begravningar. Hans svar? För att vi ska slippa villrådigheten kring var den själ eller ande, som förr fanns i det skal som nu ligger i kistan, egentligen har tagit vägen. Det fina med deras respektive svar är att man tror på dem båda lika mycket.
Frågorna är oftast intressant ställda, och även när de kan verka banala gör författarna det de kan för att besvara dem på bästa sätt. Som när någon undrar varför himlen är blå, och Lena Andersson gör ordentlig research hos en fysiker vid Uppsala universitet. Eller som när någon undrar hur man ska lära sig att gnälla bättre, och Enquist svarar att man i gnället liksom i skrivandet måste lära sig att rytmisera det hela, för att det ska bli effektivt. Det är ett handfast råd alla vi slentriangnällare kan behöva ta till oss.
”Sommar” i P1 i all ära, men är det någon SR-produktion som mer än gärna får vara daglig i sommartider så är det ”Allvarligt talat”. Det enda jag saknar är att ha Andersson & Enquist i studion samtidigt. Det skulle bli ett debattklimat värdigt public service – tänk att höra dessa två battla om själens vara eller icke vara.
Therese Eriksson är litteraturkritiker och frilansskribent. Skriver mediekrönikan en gång i månaden.