Lars Lerin botar självupptagenhet

Lars Lerin är både politisk och hudlös och gör sig allra bäst i det långa formatet, skriver Therese Eriksson i veckans mediekrönika.

Foto: Monika Miranda Maureira

Mediekrönikan2015-01-14 10:18
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Här bor vi i ett litet land på en planet inte större än ett dammkorn i universum, och ändå kämpar vi med näbbar och klor för att hindra grannen från att klättra över staketet. Känns det inte lite otidsenligt att tänka så ängsligt?” Lars Lerin räds inte tankarna på den världens oändlighet och människans litenhet som är alltför svindlande för de flesta av oss. Det är ju mycket bekvämare att rikta sin uppmärksamhet på det man har precis framför näsan, och blåsa upp sin lilla värld till sådana proportioner att de större perspektiven hålls på tryggt avstånd.

Det är en politisk poäng Lerin gör i sitt vinterprogram i P1 – han talar om murar, gränser, taggtråd – men det är enbart en aspekt av en större existentiell hållning som kommer till uttryck i hela hans konstnärskap. Han bär på en förundran inför världen, en som på samma gång omfattar det minsta lilla och största stora.

”Vad gör det om hundra år?”, frågar han retoriskt apropå sin egen benägenhet att frispråkigt berätta om sitt privatliv i offentligheten. Det där kan verka gränslöst och eventuellt obetänkt, men genom att synliggöra sin egen litenhet i det långa perspektivet tar Lars Lerin också det individuella livet på allvar. Vad han säger är – vi har inte tid nog i detta jordeliv för att ägna det åt rädsla.

Samma tankegångar återkommer i SVT:s ”Min sanning”, där Lerin nyligen intervjuades av Anna Hedenmo. Den som läste min senaste mediekrönika här i UNT kan misstänka att jag snöat in på det långa, fördjupade samtalet, och har i så fall rätt. Jag har helt tappat tålamodet med det snabba, korta – det klatschiga – och vill mycket hellre se Lars Lerin sitta i en fåtölj och liksom dröjande pröva sig fram till svar på Hedenmos frågor.

När Hedenmo påpekar att ”hudlös” är en återkommande association till Lerin, är det just på det ömtåliga, sårbara sättet han letar sig fram till sin respons. Människor håller på för mycket med kamouflage och rustningar av duktighet och normalitet, menar han. Eller, som han säger i sitt vinterprat: ”En kan försöka kamouflera sig, men språket avslöjar det mesta.”

Hudlöshet är en riskabel väg i ett samhälle som förordar stolthet och som inte vill ta i svaghet, men några är beredda att ta den risken. I Lars Lerins fall tror jag att det är hans kärlek till och hemmahörighet i naturen och den stora världen som gör det möjligt. Det finns ingenting som bättre botar självupptagenhet än att blicka upp mot ett oändligt, stjärnklart himlavalv.

Therese Eriksson är litteraturkritiker och frilansskibent och skiver mediekrönikan en gång i månaden.