”Good enough”, sa hon till oss, familjeterapeuten, likt en präst som utdelar syndernas förlåtelse. ”Ni är good enough!” Som om vi gick dit för att få ett kvitto på att vi är bra.
KBT-älsklingen ”good enough” ekar nu i hashtagkampanjen #tillräcklig, som Aftonbladet drar igång lagom till våren, självmordens högsäsong. Den vill få oss att prata om psykisk ohälsa, säga att vi räcker som vi är.
Ett inlägg handlar om den 22-åriga artisten Molly Sandéns ångest för att byta om inför andra i barndomen. Hon stängde in sig på toan. Och för fem år sen kom kraschen, då kom hon sist i Melodifestivalsfinalen. Hon fick en knuta på stämbanden. Folk skrev kommentarer om hur ful hon var.
Som om självcentrering var en psykisk sjukdom.
Jag undrar: Vad är det mest psykiskt ohälsosamma i vårt samhälle: vi, som kämpar för att överleva i ett sjukt stressigt system, eller systemet självt, som gör oss djupt självcentrerade?
Som idéhistorikern Karin Johannisson skriver i sin bok ”Melankoliska rum” (2009) är det inte människan själv som producerar sin sårbarhet, det är det moderna samhället som skapar den – ”den följer av civilisationens press på dem som går i utvecklingens front och jagas av höga prestationskrav.”
Ja, prova att applicera ”tillräcklig” på vilken människa som helst som tigger på gatan, på en bemanningsarbetare med taskiga villkor, på en som blir slagen hemma, och ”tillräcklig” faller som ett spottat tuggummi till marken. Det spelar ju ingen roll hur hög på framgång Molly Sandén skulle kunna vara – pendlar mellan Södermalm och Los Angeles, omsätter nästan miljonbelopp – så länge våra liv är strukturerade efter ett självupptaget ”kämpa – och vinna”. Precis som för Sandén, enligt Aftonbladet, så kommer otillräckligheten att äga henne. Varje dag.
Det finns ett reellt stigma kring psykisk sjukdom i Sverige, ”en bomb i folkhemmet” kallar forskarna i Pufendorfgruppen den grupp patienter med schizofreni, bipolär sjukdom, autism och adhd, depression och ångest som lever i ”publik tystnad” och som välfärdssamhället förnekar (SvD 11/5 -14). Specialisterna vädjar i sin artikel särskilt till medierna om att behandla dessa patienter med respekt.
I ljuset av deras svårigheter blir Molly Sandéns reaktioner på barndom, tonårstid och hysterisk nöjesindustri väldigt hälsosamma.
Vi bör inte sjukdomsförklara självcentrering och normal mänsklig sårbarhet inför smärta, vi bör prata om varför vi är självcentrerade och har smärta. Det är därför jag diskvalificerar ”good enough” som smärtlindring i mitt stundtals krisiga småbarnsliv. Jag vill förstå smärtan, släppa egot, och inte bara vara mig själv tillräcklig.