Min andra dotters namn betyder ”liv”. Jag tror att ett konstverk räddade livet på henne. Hon hamnade inte i akut livsfara, men när jag gått drygt två veckor över tiden och det snart var nyår, och förlossningen aldrig kom igång, drabbades jag av övermodet att låta henne bli ett januaribarn, hellre än sista december-barn. Och jag slapp igångsättningen.
Så såg vi filmen ”Rust and Bone” på bio, melodramen av Jacques Audiard som innehåller den starkaste filmscen jag sett någonsin: den ansvarslöse pappan åker skridskor på isen med sin son, i ett försök att lappa ihop relationen, men tappar uppmärksamheten i några sekunder. Under de sekunderna hinner sonen försvinna i en vak. Han flyter därnere i strömmen, med sina vinterkläder, och det är en stor tjock is mellan honom och pappan, som pappan med sina boxarhänder måste slå sig igenom tills knogarna blöder.
Det blev svart i mitt huvud, och jag visste: jag får inte dränka mitt barn. Vi gick på ny kontroll och bad dem särskilt kolla fostervattnet. ”Tur att vi mätte”, sa de. ”Det finns nästan inget vatten kvar. Ungen måste ut.” Och jag fick mitt 30 december-barn.
Vad innebär det att öppna sig för ett konstverk, så totalt förlora sig själv att det finns ingenting av mig själv kvar, bara berättelsen som pumpar inom mig, så att jag till slut förändrats, fått en förhöjd blick på tillvaron, ja, en annans blick?
Det pågår en kulturdebatt om hur vi förstår konsten i dag, att kulturen är mer politiserad än någonsin och att kritiken inte längre skiljer på konst och verklighet, på verk och upphovsmakare (Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN 3/2).
Jag minns en krönika som Isabelle Ståhl skrev i Nöjesguiden för ett par år sen, om Facebooks negativa inverkan på hennes romanskrivande, och funderar på hur Facebook förändrar vårt läsande? När jag läser texter på sociala medier läser jag alltid utifrån en fastlåst position, min egen, i syfte inte att förlora mig och bli förändrad, utan för att attackera texten med egna påståenden och positioneringar. Tar jag med mig den läsakten in i skönlitteraturen är min möjlighet till inlevelse bruten. Jag kommer att läsa för att befästa mig, inte förlora mig.
Under en manifestation för yttrandefrihet nyligen, om hoten mot konstutövarna, sa DN:s kulturchef Björn Wiman att det är viktigt att konstnärerna fortsätter att göra bra konst, och inte provoceras till att börja skapa dålig konst. ”Vilka ska annars utmana de mörka krafter som riskerar att lamslå ett helt samhälles fantasi?”
Jag är rädd att vår tid behöver all fantasi vi kan få. Om jag räddades till att rädda ett liv med hjälp av Jacques Audiard, undrar jag vilka fler liv som står att räddas för att en konstnär lyckats tända just en annans blick inom en människa, i framtiden?