I säsongens näst senaste avsnitt av ”60 minuter” föreslog kulturjournalisten Eric Schüldt för ärkebiskop Antje Jackelén att svenska kyrkan borde göra lite mer PR för konceptet ”evigt liv”. Det skulle få folk att rusa till kyrkorna igen, menade han. Jag synar. Det enda som är värre än tanken på döden, och den är fasansfull nog, är tanken på oändligheten. Men, det där är väl en läggningsfråga gissar jag; om man går igång på begränsningar eller inte.
En av mina vänner vägrar titta på den nya, fjärde säsongen av ”Orange is the new black” av ett enda skäl: att den utspelar sig på ett och samma ställe. Hon vill se på människor som rör sig över stora ytor. Personligen tycker jag att OITNB är intressant av bland annat just skälet att den skildrar hur människor hanterar det faktum att deras tillvaro styrs av fasta ramar.
I nya säsongen handlar en av berättelserna om att Aleida Diaz, oftast kallad bara Diaz, snart ska bli utsläppt. Frigivningar är alltid en källa till ångest i den här serien. För Diaz är de stora orosmomenten visserligen främst det faktum att hon saknar pengar, jobb och bostad, och att hon som ex-fånge kommer att ha svårt att få tag i allt detta. Ett konkret problem, snarare än ett existentiellt. Det är inget flum.
Men, bortom detta är det också något med tillvaron som blank och öppen, ett tabula rasa, som jagar Diaz. Vad vill hon göra med sitt liv, och hur ska hon leva när världen plötsligt ligger öppen igen? Kvinnofängelset Litchfield erbjuder ett slags skydd mot alla såna grubblerier, en form av trygghet.
Detta är inte fängelseromantik. Ingen vill sitta inburad. Men, låt oss betrakta Litchfield som extremversionen av metaforen för människans behov av ramar, ritualer och begränsningar. Kvinnorna i OITNB har nästan allihop, när de inte slåss eller ligger med varann, en benägenhet att hantera sin tid bakom lås och bom genom att göra vad de kan inom de fasta ramarna; Sophia har sin skönhetssalong, Red kämpar som ett djur för att få laga god mat, Piper börjar kränga använda trosor.
Fängelse är motsatsen till frihet, men den absoluta friheten – en där ingen är beroende av dig, där inga regler eller ordningar finns att förhålla sig till – kan också vara ett slags fängelse. Allas våra liv kommer med begränsningar – den yttersta av dem döden – och att acceptera begränsningen som ett faktum kan också vara ett incitament: det får oss att vilja göra bästa möjliga av situationen.
Idén om evigt liv skulle kunna upphäva den drivkraften; eliminera viljan att göra gott och meningsfullt med den tid man tilldelats. Men, vad vet jag? Paradiset kanske per definition är slutet på alla paralyserande existentiella bryderier – kanske får man sin lott, sin uppgift, och pysslar på med den i största harmoni. I evighet amen.
PS. Har som genom försynen hittat ”Ridpodden” i Sveriges Radios arkiv – massa hästkunskap om horsemanship, sits och mental träning.