De flesta av oss kan svara ja eller nej på en rak fråga. Politiker däremot svarar ofta något i stil med: ”Jag är glad att du ställer just den frågan. Det här är en av de bitar som vi måste ta tag i, som vi måste lägga fram på bordet och som vi måste titta på.”
Att prata mycket utan att få någonting sagt är en paradgren för många politiker. Bristen på tydliga besked leder ofta till ett politikerförakt. Makthavarna upplevs antingen som hala ålar eller som pladdrande pratkvarnar.
Vad många glömmer är att det ofta finns goda skäl för en toppolitiker att uttrycka sig oklart. Kanske pågår det fortfarande diskussioner i partiet kring vilken linje man ska ha, kanske behöver frågan utredas först innan man har ett ordentligt beslutsunderlag.
Låter det tråkigt? Jo, jag kan också tycka det ibland, men politik är inte underhållning och ju mer ansvar en politiker har desto större är behovet av återhållsamhet och noga övervägda uttalanden.
Den upplevda tråkigheten är också den främsta orsaken till att en politiker som Donald Trump har vunnit så många anhängare. Genom att demonstrativt uttrycka sig slängigt, kategoriskt eller förolämpande så uppfattas han av många som en ”frisk fläkt” som ”rör om i grytan” och ”säger vad han tycker”.
För en sådan politiker råder det en omvänd logik. Medan andra kandidater kan tvingas löpa gatlopp för minsta lilla verbala snedsteg så är det i stället snedstegen som är Trumps hårdvaluta, det som gör honom speciell, som skiljer ut honom från mängden.
Politiken gestaltas ofta som ett drama, med vinnare och förlorare, pakter och knivar i ryggen. Om scenen bara befolkas av måttfulla aktörer som beter sig civiliserat så blir det inget drama. Donald Trump har helt enkelt förstått medielogiken och sin egen roll i den.
Nu återstår det för de amerikanska väljarna att förstå varför en provokativ skrävlare som förolämpar minoriteter, utlänningar och kvinnor upphör att vara underhållande i samma stund som han installerar sig i Ovala rummet. Då handlar det inte om showmanship längre utan om Syrien, klimathot, Mellanösternkonflikten och kärnvapen.
Världen är en porslinsaffär och det sista vi vill ha i en sådan affär är en elefant av Trumps typ. Att placera honom i Vita huset är ungefär lika lämpligt som att placera ut pruttkuddar på kyrkbänkarna inför en begravning.
I somras flyttade nyhetssajten Huffington Post all sin rapportering om Trump från politiksektionen till nöjessidorna. Låt oss hoppas att det amerikanska folket också sätter stopp för hans politikershow och placerar honom där han hör hemma: i nöjesbranschen.