Nyligen hjälpte jag en vän med att, inför mammans 70-årskalas, sammanställa en lista över förtjusande kvinnor i sjuttioårsåldern. Eftersom detta råkar vara min superkraft (eller nåja, min specialkompetens) kunde jag raskt få ihop en rätt diger namnrad. Men, då hade jag ännu inte sett ”Grace & Frankie”. Och det är ett som är säkert, att hade jag vetat om deras oemotståndlighet hade de åkt rakt upp i toppen på listan – hur fiktiva de än är.
Jane Fonda och Lily Tomlin, som spelar Grace respektive Frankie i denna Netflixproducerade komediserie med en touch av svärta, är förstås utsökta exempel i egen rätt. Men karaktärerna de gestaltar är ännu mer charmerande. Givetvis är de stereotyper – Grace en piffig karriärist med ett lätt nedfruset känsloliv, Frankie en brajarökande hippierelik – men i takt med att avsnitt läggs till avsnitt, blir pappfigurerna mjukare i kanterna. Mer sammansatta. Inte för att det egentligen spelar någon roll: även en förtjusande stereotyp är förtjusande.
Jag förnekar inte möjligheten att det är jag som är en målsökande robot här, men har inte intressanta porträtt av kvinnor i pensionsåldersspannet beretts större utrymme i tv på sistone? Ta till exempel en annan Netflix-serie, ”Orange is the new black”, där bifigurer som Red, miss Claudette och miss Rosa stjäl hela showen så snart de syns i bild (robotvarning). Eller, det magnifika HBO-dramat ”Olive Kitteridge” där Frances McDormand gör en strålande insats som den hårdbarkat bittra och ändå så djupt mänskliga Olive. Den serien spänner förvisso över flera decennier, men tyngdpunkten ligger på skildringen av liv, relationer och äktenskap senare i livet.
Det gör den i ”Grace & Frankie” också. När kvinnornas makar, Robert och Sol, affärspartners i advokatbyrå sedan decennier tillbaka kommer ut och berättar att de varit kärlekspartners ungefär lika länge, går två till synes solida äktenskap sönder i ett vingslag. Grace och Frankie, som alltid avskytt varandra, tussas ihop i sin övergivenhet och blir långsamt vänner. Det är uppfriskande och fint att se hur en ny lojalitet kan växa fram hos några man fördomsfullt kan anta är färdiggjutna människor.
Säga vad man vill om klichéer i komediserier, det hör till genren, men ”Grace & Frankie” bekräftar denna robots tes: Människan har en slående tendens att bli bättre med åren. Då är det klart att det ska synas i tv också.
PS. ”De nya arterna” i SVT är otroligt fascinerande naturprogram – visste ni att det existerar något som en fisk med genomskinligt huvud?
Therese Eriksson är litteraturvetare och frilansskribent. Skriver mediekrönikan en gång i månaden.