Det var när jag började jobba inom skolan som jag förstod hur kulturföraktet internaliserats i mig. Att jag, som jobbat på kulturtidskrift, med böcker och skrivit artiklar, för första gången på länge kände att jag fått ett riktigt jobb. Där man helt enkelt inte höll på med kultur. Så när den nioåriga eleven sa till mig: ”Du ser ut som en jävla konstkritiker”, tuggade jag det bara i mig. Hans kritik av mig – och, kanske, av skolan – var så genialiskt avväpnande. Ungefär: Du, med dina svarta kläder och svåra ord. Vad gör du i skolan?
Jag skulle vilja kontra med författaren Mara Lees ord, när hon svarar på den i höstas nystartade sajten Kultwatchs kulturenkät: ”Att låta våra svenska barn växa upp i kulturell misär omgivna av miljöfarliga leksaker borde vara straffbart.” (22/12) Kulturell misär – det låter hårt, och det är hårt. Det är hårt att jag tillbringat en termin i lågstadieskolan utan att se röken av en färsk bok. De är hårt att jag sett drösvis av klipp, filmer, plingande iPads och hetsiga tv-spel, men inte ett enda barn som läser böcker. Det är hårt att vi sjabblar bort generationer av barns bästa bokslukaråldrar och låter dem hålla på med nonsens i skolan. Det är hårt att vara kulturarbetare men väl i skolan hitta sig själv stå och använda böcker som tyngd över nystrukna plastpärlplattor.
”Mina föräldrar äcklades av mitt intresse för så kallad finkultur. Det hade varit mindre skamligt om de kommit på mig med att titta på porrfilm. Hur uppstår en så kulturfientlig miljö? Hur skapas en sådan rädsla för något som man kanske inte riktigt förstår?”
Det frågar sig karaktären Jenny i Åsa Grennvalls fantastiska serieroman ”Deras ryggar luktade så gott”. Efter mitt halvår i lågstadiet ställer jag frågorna till mig själv: Varför skämdes jag så mycket över att jobba med kultur, att jag fick anstränga mig i lärarrummet för att berätta vad jag gör? Hur uppstår ett så internaliserat kulturförakt, att inte ens en person som jobbar med kultur kan hitta en passande väg till att förmedla den i skolan?
Jag är lycklig att författaren Daniel Sjölin i december anställdes av just Utbildningsdepartementet, som expert på läsfrågor. För kultur och utbildning hör intimt ihop, även om den svenska skolan vill få oss att tro motsatsen. Ingen längtar egentligen efter nonsenstimmar framför mördande skärmar. Ingen längtar efter urtrista ”sagor” från 2001. Ingen längtar efter en generation illitterata barn med en framtid de inte själva förstår. Mara Lee, igen: ”Att läsa skönlitteratur bör vara en integrerad del av ett civiliserat mänskligt liv.”
Elin Cullhed är frilansskribent, bosatt i Uppsala, och ny mediekrönikör på Corren Kultur. Nås bäst på kultur@corren.se.