Det kan inte vara lätt för kidsen nuförtiden, har jag tänkt. Hur ska de hitta sitt eget i en värld där deras föräldrar gör allt för att vara så unga som möjligt, så länge som möjligt? Hur ska de hitta sina subkulturer och sina egna vägar när internet finns och gör att vi alla kan ta del av samma saker, hela tiden?
Jag får nog erkänna att jag är en sån som gärna vill vara så ung som möjligt. Naturligtvis vill jag vara vuxen också, men när det kommer till media och populärkultur så har jag nog satt en del prestige i att hänga med. Jag har varit tidig med mycket gällande internet, teknik och nya medier. Med brinnande popkulturintresse har jag haft rätt bra koll, läst på, researchat, recenserat.
Och vuxenvärldens skeptiska hållning till internet, spel och datorer har alltid gjort mig obstinat och motvalls. Vadå, varför skulle internet och spel vara farligare än någonting annat? Bete dig online som du gör överallt annars och använt sunt förnuft, det har hela tiden varit min hållning till mina tre barns internetanvändande. Visa respekt, ha integritet, och kör på. Så tänker jag.
Och så har jag tänkt att stackars ungar. De har liksom inget att ta spjärn emot, när vuxenvärlden är en gummiaktig massa av subkulturhybrider. Det kan inte vara lätt att vara tonåring på 2010-talet.
Men på sistone har jag faktiskt börjat tänka om, på flera sätt. För det första märker jag att det händer så mycket inom media och populärkultur att jag omöjligt kan ha stenkoll. Jag måste ju jobba, skjutsa barn och tvätta. Inte hinner jag hänga med i allt hela tiden. För det andra märker jag att det konstigt nog inte känns så fruktansvärt viktigt att ha koll på allt. I stället blir det allt viktigare att ha någotsånär koll på någonting över huvud taget. Mer djup än bredd, mer substans än flyktighet.
Och under tiden sitter mina uppkopplade barn och upptäcker saker i rasande fart. Jag hör dem fnittra i köket åt något obegripligt på youtube. I baksätet på semestern sitter de och slänger sig med namn och ord som jag aldrig har hört. Deras idoler heter inte Madonna eller Brad Pitt, inte heller Avicii eller Miley Cyrus. De har svåruttalade japanska namn eller är amerikanska youtube-stjärnor.
Det känns faktiskt bra. Att kidsen hittar sitt eget och gör det de vill på sina villkor, precis som det var för mig när jag gjorde samma resa. Och det finns någon slags trygghet i att historien upprepar sig, med eller utan internet.