Jag tänker att det här med riksdagsval är som en förstagångsförlossning. När jag var gravid första gången var jag helt fokuserad på att överleva förlossningen. Det där med att det skulle finnas en bäbis som behövde mat och omsorg dygnet runt hade jag liksom glömt. Tills dottern kom ut och jag fattade att det där med förlossningen var ju bara en parentes. Det riktigt stora kommer ju efteråt.
Samma sak med politiska val, särskilt som det nu blir en minoritetsregering med ett knepigt vågmästarparti att hantera. Stefan Löfven som blev statsminister i veckan har ju det stora arbetet framför sig. Och även medierna. Om valrörelsen var en urladdning för medieföretag och journalister så är det nu det gäller att inte släppa taget, att granska och följa upp såväl regering som opposition och vågmästare.
Att bevaka Sverigedemokraternas politik, utspel och påverkan tror jag kommer att bli en enorm utmaning för medierna. Ta bara den kollektiva förvirringen när valresultatet stod klart. Vad betyder det här? Att tretton procent av svenskarna är rasister? Att Alliansen har misslyckats att skapa delaktighet och hopp hos tretton procent? Hur förklarar man då att SD fann nytt stöd i välbärgade och välutbildade områden – också? Eller är SD-väljare helt enkelt missbelåtna typer i allmänhet som vill visa det? Eller är det Europas predestinerade öde att ha starka, främlingsfientliga partier i parlamenten?
Förmodligen är det så att det finns många, många orsaker till varför det blev som det blev. Det är helt enkelt komplext, precis som begreppet rasism är komplext. De flesta av oss tar klart och tydligt avstånd från rasism – men bär på rasistiska föreställningar. Den insikten svider och man måste vara medveten och arbeta aktivt för att utmana dem.
Jag tror att det är viktigare än någonsin att journalistiken klarar av komplexitet. Att saker och ting kan få vara svåra. Att dilemman får komma fram i ljuset. Och samtidigt: att ge röst åt hela samhället. Att texter, videoinslag och bilder kan berätta ur fler synvinklar.
Eller så kan man välja att bli blasé och lägga sig platt för snabba enkla berättelser med tydliga hjältar och skurkar. Och så plötsligt en dag kommer vi att märka att samhället har förskjutits gradvis mot mindre öppenhet, mindre respekt, sämre utveckling och noll framåtanda.
Stefan Löfvens riktiga utmaning börjar nu. Journalistikens utmaning är att inte tröttna. Och fortsätta ifrågasätta snabba lösningar i en komplex verklighet.