Therese Eriksson: Bokprat med cigaretter och rödvin

För den som muttrar över bokbranschens marknadisering, över att författare förväntas vara charmanta säljare av sina produkter och över litteratursamtalens tilltagande glättighet, har SVT de senaste veckorna erbjudit en liten motståndshandling. En fristad i tablån; en murrig, mörk källaroas i form av ”Kristina Lugns bokcirkel”. Det är symptomatiskt att bokcirkeln inleder med Dostojevkijs ”Anteckningar från källarhålet”.

Estetiken, med sin tydliga anti-munterhet, är så medvetet utarbetad i det här programmet att det stundtals blir parodiskt. Hökarängen, där man håller till, tycks alltid ha dåligt väder: mulet, regnigt, mörkt och grått. Belysningen är dunkel, författarna de läser allvarstyngda och över alltihop lägger sig Lars-Erik Berenetts ödesmättade speakerstämma. I källaren träffar Kristina Lugn under sex veckor fyra hökarängenbor, en grupp till synes sammansatt utifrån krav på viss excentricitet.

Vilket gäng de är! Några pratar oavbrutet, med rusig passion för litteraturen eller med ohämmad frispråkighet om sitt eget liv. Andra sitter tysta mest hela tiden, med något enstaka inpass fyllt av svordomar eller absolut likgiltighet inför hela tillvaron. De dricker rödvin och kedjeröker cigaretter i regnet, och den som tänker att det låter som en tröttsam kulturkliché, bör påminna sig om vilken raritet i rutan sådant är dessa dagar.

Kristina Lugns ledaregenskaper utgörs av brist på detsamma. Dessa sex samtal böljar fritt, någon uppstyrning eller rättvis fördelning av ordet förekommer inte. För den som liksom jag har en lätt neurotisk faiblesse för ordning, struktur och trevlighet, är de första avsnitten något av ett stålbad. Men snart övergår den skavande ovanan i fascination, och därefter i någon form av uppsluppenhet. Och när det andra avsnittet kröns med en slutscen där Lugn har trasslat in hela händerna i klibbigt tuggummi, är jag definitivt såld.

”Kristina Lugns bokcirkel” gör två viktiga saker som sällan görs på teve: Man låter egensinniga, ensamma och besvärliga människor ta plats, men inte för att deras egenheter ska belysas utan för att de ska få prata om litteratur. Och man låter litteraturen ta plats, utan några betänkligheter kring tillgänglighet och gångbarhet. Bokcirkeln läser Dostojevskij, Fröding, Shakespeare, Stagnelius, Strindberg och ett modernt undantag, Mare Kandre. Och entusiasmen som dessa ibland rätt surmulna människor lyckas skapa kring litteraturen är fantastisk – mer än ett decennium senare sitter jag och ångrar att jag skolkade från det enda seminarium om Stagnelius jag haft på schemat.

Ny säsong

Nya omgången av ”Homeland” ser ut att bli lovande, när serien äntligen är av med sin dramaturgiska boja, Nicholas Brody.