Ja, Åsa Romsons röst bröts där på presskonferensen om ny asylpolitik i tisdags, när hon pratade om sina partikamrater ute i kommunerna. Så vadå? Hon har säkert suttit i timmar och pratat med ledsna, utmattade kommunpolitiker och andra som försöker mäkta med flyktingmottagandet i praktiken, som jobbar övertid varenda dag och är dödströtta. För att sen gå i diskussion med idealisterna i exempelvis Grön Ungdom som tycker att det bara är att jobba hårdare. Kanske har Stefan Löfven kört utpressning och sagt: Gå med på det här nu eller lämna regeringen och säg bye bye till klimatkonferensen i Paris.
Hur som helst är det en svår och smärtsam process att ändra ståndpunkt i en hjärtefråga, och jag förstår att det brister. Det visar att hon är människa, ingen robot. Och att håna någons känslor är helt enkelt nedrigt.
Kanske tror du nu, kära läsare, att jag är benägen att ursäkta Romson för att jag röstar på Miljöpartiet. Du känner till att det är journalisternas favoritparti, och har läst Kent Asps undersökning som visar att varannan journalist inom public service och 38 procent av oss som jobbar på landsortstidningar röstar grönt. Men jag hör inte till dem.
Anledningen till att jag funderar på att trycka upp tröjor med Åsa Romsons bild och texten ”Våga gråta” är mycket enklare än så: Jag är en lipsill. En som tror att hon är lugn och saklig med koll på läget, men så plötsligt börjar det skvala. Ge mig en guldpeng för varje gång jag börjat darra på stämman och tårarna trillar inför ett nyhetsinslag, en människa som berättar något svårt, en film, en dikt, vad som helst, och jag ska köpa dig en bil. När Boromir dör i "Sagan om ringen". När Guldpuman i "Det blåser på månen" dör. När Seven of Nines implantat går sönder i "Star Trek Voyager"…
För några veckor sen började jag stortjuta så att jag skakade och inte kunde prata. Sambon kom farande, jätterädd förstås, och trodde att någon dött. Det hade det också. I Kina, för många år sen. En fullständigt vidrig nyhet som jag nyss hört på radion.
Att ha nära till tårarna betyder inte att man tillhör någon lite bättre, känsligare sort. Vi reagerar olika bara. Somliga får huvudvärk, andra springer i skogen, och några producerar saltvatten. Jag har slutat tycka att det är pinsamt. Ibland använder jag det som en kulturell värdemätare. Började jag gråta på konserten så blev jag berörd på riktigt. Om inte, så kanske musikerna var tekniskt skickliga men annars… pja.
Så. Åsa Romson har sagt och gjort flera tvivelaktiga och direkt korkade saker, men att känna är inte en av dem. Hon förtjänar inte glåpord och hånfulla kommentarer för sin brutna röst. Det gör ont när idéer dör.
susanne.sterner@ntm.eu