En pappa har lämnat sin dotter i Sverige. Inte för att han måste fly. Han har inte varit utsatt för något yttre, hårt tryck av något slag. Han bara måste flytta. Till Brasilien. Hur mycket sjuåring hans dotter än är.
Jag kollar på ett program som heter ”Familjer på äventyr” (SVT Play). Fyra familjer står inte ut i den svenska tillvaron och sticker från mörkret och tystnaden, jobben och jantelagen, från hämta-lämna-hysterin. Fast i programmet sägs det att de följer sin dröm.
Drömmen är att segla jorden runt, att arbeta på ett sjukhus i Indonesien, att ta jobb som barista och bagare i Nya Zeeland, drömmen att leva livet i Brasilien. Seglarna verkar njuta på riktigt av sin dröm, ett slags giftermål mellan seglarskills och reselängtan. Okej att de också håller på med flykt, men de sitter åtminstone fast i sin båt, all smärta och motgång måste dealas med, på plats. Och flykt eller inte, de är i alla fall hundra procent närvarade med sina barn på båten. I fyra års tid.
De andra familjerna får jag ångest av. ”Vi ska inte flytta till Nya Zeeland, för jag vill inte det. Aldrig. Inte”, säger pre-pubertetspojken i Nya Zeeland-familjen, som bara vill stanna hemma och spela fotboll med sitt lag. Hans mamma himlar med ögonen och intalar tv-personen att de skulle ställa in direkt om båda barnen backade ur. Men sen står de där på nyazeeländsk mark, efter 22 timmars resande, och pappan är överlycklig för att han äntligen ska få dricka nyazeeländskt kaffe.
Alltså, vad är det som är så ballt med kaffe från Nya Zeeland att man måste riva upp en hel familj, ett livslångt identitetsbygge, minnen, erfarenheter, för att pleasa sitt inre tvång att uppleva nyazeeländskt kaffe på plats? Vad är det man inte längre förstår, om drömmen om en hård kärna skum på en dubbel espresso tillåts styra ens liv?
Det är så … tomt. Flera av svenskarna i programmet ger uttryck för att de kan vara mer sig själva när de inte är hemma. Jag tittar ut och ser marsvädret urholka människors uttryck i ansiktet, som att ruttna långsamt utifrån och in, klart att folk med så mycket frihet i överflöd ser frälsningen i en varm strand. Men alla ni, som hatar att jantelagen stoppar er från att vara crazy people och sjunga högt på busshållplatsen, varför kan ni inte bjussa på er galenskap här hemma? Vi behöver er!
Själv har jag just gjort motsatt resa. Flyttat hem till min lilla barndomsstad. Det var smärtsamt, många kval att gå igenom, hårt att fatta vem jag var, vem jag är, vem jag trodde mig kunna bli. Men när jag väl sett smärtan i ögonen var det som att flera drömmar jag drömt uppfylldes alldeles som av sig självt. Jag behövde bara stanna kvar.