90-talet var årtiondet då musikjournalist var det hippaste yrke man kunde ha. Och hippast av alla var medarbetarna på tidningen Pop, som startade 1992. Pop hyste en förkärlek för brittisk pop i manchesterkavaj och ägande långa artiklar åt att göra obskyra artister till ikoner för en generation 20-plussare. Pop var smakpolisen. Det här var innan Internet kom att synliggöra en mängd perspektiv och åsikter som gjort det nästan omöjligt att ha en bestämd uppfattning om någonting (ändå har förvånansvärt många det men det är en annan historia).
Hur mycket som faktiskt har förändrats sedan 90-talets dogmatiska musikjournalistik blir tydligt i den nya säsongen av Lundellbunkern, som nu läser igenom samtliga nummer av Pop (samt det kortlivade livsstilsmagasinet Bibel) för att "göra upp med 90-talet”.
Lundellbunkern är podcasten som i vintras tog sig an samtliga album i Ulf Lundells samlingsbox ”Hemåt genom Rift Valley”. Panelen, bestående av radio- och förlagsmedarbetarna Tommie Jönsson, Johannes Klenell och Maja Åström, redovisade i 68 program sina känslor, insikter och upptäckter kring Lundells musik, som de tidigare varit skeptiska till eller i alla fall oinsatta i.
I jämförelse med Lundells musikgärning kan tidningen Pop te sig som ett smalt tema, men i mångt och mycket blir detta en generationsbetraktelse. Som Johannes Klenell uttrycker det: ”Pop var tidningen som radiostyrde varje musikintresserad snubbe i hela landet”.
”Snubbe” är i det här fallet inte en snedvriden beskrivning. Popmusik och kulturen runt den, var otroligt mansdominerad på 90-talet. Det feministiska uppvaknandet kom först i slutet av årtiondet. I Pop nr 1 kunde Andres Lokko skriva att Sade är som ”en av grabbarna” eftersom hon ”tycker om att köpa skivor”, berättar bunkerpanelen. Samma uttalande idag skulle ge viral badwill och rättmätigt stämpla skribenten som sexistisk, eller åtminstone okunnig.
Idag hörs en mängd andra röster utöver de som tillhör ljushylta popmän, både inom musik-produktionen och den media som behandlar den.
Men visst svävar väl tidningen Pops ande fortfarande över vår musiksmak? Sveriges mest kända och ansedda musikjournalister är ju alla gamla Pop-skribenter: Andres Lokko, Jan Gradvall och Fredrik Strage. Kanske har vi inte kommit riktigt så långt som vi vill tro.
Christel Valsinger är frilansskribent och tidigare radioproducent, bosatt i Linköping. Hon skriver mediekrönikan en gång i månaden och nås på christel.valsinger@gmail.com.