Omwana takulila nju emoi. Det är helt okej om du inte riktigt förstod det du nyss läste. Språket är Lunyoro (eller Banyoro) och talas i västra Uganda. Det du läste är ett ordspråk som betyder ungefär att ”ett barn växer inte upp i endast ett hem”, alltså: ett barns uppfostran är inte bara kärnfamiljens ensak, utan hela samhällets.
Jag har bott många år i flera länder i Afrika och det är ju så på många (men inte alla) håll. Familjerna är stora och spänner över flera generationer. Barn tas om hand av syskon, fastrar, mormödrar, grannar.
Skillnaden mot hur det ser ut hos oss är enorm. För här: nåde den som lägger sig i hur en förälder uppfostrar sina barn. Föräldraskap, liksom alla andra livsprojekt, är något individuellt som varje förälder ska klara på egen hand. Helst med någon slags supermänniska som resultat, en bekräftelse på den egna förträffligheten.
I det ljuset är det ganska intressant att titta på vad som engagerar folk på nätet. Jag ägnar ganska mycket av min arbetstid åt att analysera hur användare tar del av innehållet på lokala nyhetssajter. Och det är slående: frågor om föräldraskap engagerar. Artiklar om hur man får bebisen att sova, eller om att flaskmata istället för att amma, drar rekordtrafik.
Samtidigt, i mitt sociala flöde, pågår ofta någon slags tävling i ”titta-vilka-duktiga-barn-jag-har”. Ungar som vinner lopp, får höga betyg, säger smarta saker. Och det är ju inget fel i det. Men det är påfallande få som delar med sig av vånda, frustration, känslan av otillräcklighet. Trots att det är en helt naturlig del av att vara förälder. Det är som om vi inte litar på varandra, eller på oss själva. Som om man inte kan älska sitt barn vanvettigt mycket, men ändå känna sig otillräcklig. Dessutom slås jag av att barnskrytet ofta handlar om barnens prestationer, snarare än att de råkar vara sköna individer.
Föräldraskap som individuell prestation och framgångsprojekt tror jag helt enkelt är fattigt. Torftigt. Suget efter att vara fler om att bära bördan visar sig tydligt i efterfrågan på texter om föräldraskap som problematiserar utan att döma. Som tröstar och ställer krav samtidigt. Som sätter föräldraskapet i en kontext och säger: du är inte ensam. Och det är okej att det är jobbigt ibland.
Sociala ytor på nätet kan vara en plats där föräldraskap får ske i ljuset av gemenskap, lite som i en afrikansk by. Men då får vi nog lägga ner projektet ”föräldraskap som prestation”.
Anna Lindberg arbetar som medieutvecklare i NTM-koncernen och bor i Linköping. anna.lindberg@ntm.eu