Jag fick rollen som alla Sveriges galna människors ansikte

Fyra trappor upp på Teologen i Lund har Ann Heberlein sitt arbetsrum. Det är lätt att hitta. Dörren är prydd med en stor Hello Kitty-plansch och står dessutom på glänt. Därinne är både ytan och glamouren blygsam. Ett skrivbord av klassiskt universitetssnitt, ett gardinpar som uppskattningsvis inköptes någon gång kring 1995 och en bokhylla full med filosofisk och teologisk litteratur.

Och så Ann Heberlein. En effektiv och saklig kvinna. Några storvulna hälsningsfraser handlar det inte om, och mitt tafatta försök att inleda med lite kallprat om hennes medverkan i "Skavlan" faller platt. Hon vänder på snurrstolen, visar var jag kan sitta och berättar att hon har handledning om en timme.

Hennes nya bok, "Ett gott liv", är en mångfacetterad historia som började låta tala om sig långt innan den ens fanns att köpa. Det finns många trådar att nysta i, men eftersom man är sig själv närmast går jag direkt in på den journalistsyn hon ger uttryck för på flera ställen i boken. Hur vår lättja och sensationslystnad gör att vi ständigt siktar bredvid det mest intressanta.

När jag invänder att hennes bok blir som mest berörande och allmängiltig när hon blandar in sig själv som mest håller hon ändå med.

- Jo, jag tror ju också att det personliga blir det mest allmängiltiga. Människor är inte så väldigt olika varandra. Men nu vet jag inte hur du fick ihop det med sensationslystnad?

Att du brukar beklaga dig över att det är så stort fokus på din person och inte ditt arbete, men att du ändå väljer att skriva väldigt personligt.

- Jo, men jag menar inte att jag som person är så intressant utan de reflektioner jag gör. Det jag vill egentligen är ju att diskutera fenomen och begrepp snarare än mig själv. Och det betecknar ju väldigt mycket svensk debatt, och debatt över huvud taget, att man hänger upp sig på en person i stället för att ta ett helhetsgrepp på sakfrågorna. För att det är bekvämast, tänker jag mig.

Kan man vara etikforskare utan att använda sig själv?

- Ja, det kan man absolut. Det är det många som är. Det är olika hållningar, helt enkelt.

Planen när hon satte sig ner för att skriva "Ett gott liv" var att skriva en syskonbok till hennes förra bok, "En liten bok om ondska" - där hon med hjälp av forskning, skönlitteratur och populärkultur diskuterade begreppet ondska. Att skriva om godhet visade sig dock vara avsevärt svårare, eftersom det begreppet historiskt har ägnats betydligt mindre intresse. Där­emot blev det lättare att gå till sig själv denna gång. Och så utvecklades "Ett gott liv" till att i stället bli en syskonbok till hennes omtalade, djupt personliga "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

- Eftersom den lästes av många och har betytt mycket för många ville jag ge lite andra svar än då.

"Jag vill inte dö..." kom i början av 2009 och var inte den första depressionsskildringen i svensk litteratur, men den första som skildrade en pågående depression inifrån. Otaliga människor har hört av sig till Ann Heberlein med egna berättelser om psykisk sjukdom och otäcka turer i psykvården.

- Jag känner ett ansvar för dem som läser boken eftersom den slutar i ett ovisst kaos. Många har hört av sig och frågat hur jag har det och om jag lever, och nu får de svar på det.

Det känns som att du vill skriva dig fri från båda dina föregående böcker?

- Skriva mig fri vet jag inte, men jag vill berätta vad som har hänt och ta mig ur rollen som deprimerad. Jag tilldelades rollen som alla Sveriges galna människors ansikte och jag kan känna att den är lite trång. Min sjukdom är inte min största förtjänst i livet..., säger hon och skrattar lite uppgivet.

Hon hade kunnat sitta i tv-soffa efter tv-soffa och diskuterat den svenska psykvården, men har valt att i stället jobba med andra frågor inom sitt akademiska område. Och hon tycker att fokus hamnade lite bredvid hennes kärnfråga, som också är huvudämnet i "Ett gott liv" - rätten att definiera sitt eget liv. Att andra inte ska bestämma vem man är.

- Det är viktigt för alla människor. Ingen människa är en enda sak. Jag är lärare, forskare, skribent, författare, trebarnsmor, hundägare... När jag går på valpkurs är det ointressant om jag är bipolär.

I boken kommer hon fram till att det för att uppnå ett gott liv krävs tre beståndsdelar. Mening, relationer och just autonomi - självbestämmande. Och det är i resonemanget om det sistnämnda som hennes förra förläggare, Svante Weyler, beskrivs i inte helt igenom smickrande ordalag. Hur han under lanseringen av "Jag vill inte dö..." pressade sin nya succéförfattare att delta i fler och fler intervjuer, bokens dagar och signeringsrundor utan att ta hänsyn till hennes psykiska status. Redan innan "Ett gott liv" kom ut blåste det också upp en liten mediestorm om hur förläggaren (ej namngiven i boken) hängdes ut. Svante Weyler själv har tagit tydligt avstånd från Ann Heberleins verklighetsbeskrivning och uttryckt att han inte kan lastas för något som hennes familj och psykiater inte försökte stoppa.

Nu har det gått ett par veckor sedan boken kom ut, och stormen har börjat bedarra.

- Jag var inte oförberedd på att det skulle bli diskussion, men det var märkligt att den startade innan boken ens hade kommit ut. Nu känns det som att diskussionen har kommit av sig. Förmodligen för att folk som faktiskt läser boken blir förvånade eftersom den inte är någon uppgörelse eller akt av hämnd. Och så tror jag att människor utanför Stockholms innerstad inte är så intresserade av Svante Weyler.

Ann Heberlein poängterar att hon främst vill diskutera just maktutövning och medieklimat och inte klämma åt en enskild förläggare.

- Han är ingen illvillig person utan ett symtom på medias längtan efter det som är äkta, på riktigt och just nu. Det jag vill diskutera är hur boken mottogs och marknadsfördes. Jag for ganska illa och tycker att jag är i min fulla rätt att diskutera det.

Du har ju också gett "det egna ansvaret" ett ansikte i tidigare texter. Hur ser du på ditt eget ansvar i detta?

- Hur menar du? Ansvar för vad?

Att du trots allt följde med på allt?

- Jag led ju av en sjukdom där jag inte förstod vad som var verkligt och vad som inte var det. Om du utsätter en människa för den pressen när hon är väldigt sjuk förlänger du inte bara lidandet utan försvårar också sjukdomen. Där tycker jag att förläggaren hade ett väldigt ansvar, när min familj och psykiater försökte bromsa.

En del i lanseringen av "Jag vill inte dö..." som skildras i "Ett gott liv" är hur Ann Heberlein deltar i psykiatridagarna i Linköping, bland annat tillsammans med konstnären Anna Odell som just hade genomfört sitt omdebatterade konstprojekt "Okänd, kvinna 2009-349701" där hon fejkade en psykos och blev tvångsomhändertagen. Med sina verk lyfte de under 2009 debatten om den svenska psykvården. Ann Heberlein har som sagt försökt att distansera sig, men har noterat att diskussionen är kvar på agendan.

- Det jag och Anna Odell båda hjälpte till med var att vi vågade prata och berätta om psykisk sjukdom. Skammen är ett stort problem, och om man både skäms och blir illa behandlad av psykvården blir det ett dubbelt stigma.

Hon har också fått kritik för att hon inte har varit tillräckligt psykiatri-kritisk.

- Jag tycker ju ofta att de gör ett bra jobb. Personligen har jag mest goda erfarenheter och jag är övertygad om att psykvården har räddat livet på mig vid flera tillfällen.

Och nu mår du bra, säger du. Vad är den viktigaste orsaken till det?

- Rätt medicinering. Och alla begränsningar. Det är viktigt med tillräckligt med sömn och mat på fasta tider och andra rutiner.

I boken skriver du också att du blev frisk när andra slutade att se på dig som sjuk?

- Det var väldigt viktigt också. Jag pratade precis med en god vän som läst ut boken och sa att "med den här boken har du återtagit dig själv". Och det var väl det du menade med att jag skulle ha skrivit mig bort från den andra boken.