”I hope I die before I get old”. Textraden i The Whos “My generation” är förmodligen rockhistoriens mest citerade. Pete Townshend var 20 år när han spydde galla över vuxenvärlden och skonade ingen, allra minst sig själv, i fighten om att leda Londons mest aggressiva rockband.
Själv upplevde jag en helt galen The Who-konsert i Örebro, sommaren -66. Polis och vakter fick panik när publiken tryckte på. Någon, oklart vem, stängde av strömmen. Med påföljd av att trummisen Keith Moon fick spatt och började hetsa massan med vilda attacker på trumsetet. En extatisk upplevelse som kanske varade 20 minuter. Vi vacklade ut lyckliga, trots att det var mitt på blanka eftermiddagen.
Beatles, Stones, The Who och The Kinks var de största brittiska banden. I slutet på 60-talet började ändå The Whos stjärna att dala. Men Pete Townshends rockopera ”Tommy” (1970) vände allt tillrätta. Musikalen om den döve och blinde killen som blev flipperspelshjälte fick liv både som film och musikal och The Who kunde åter turnera på stora baseballarenor i USA. På 70-talet följde Townshend upp ”Tommy” med modsoperan ”Quadrophenia”. En på sin tid hygglig framgång, som gav Pete Townshend och sångaren Roger Daltrey anledning att åter turnera. (Keith Moon dog 1978 och basisten John Entwhistle 2002).
Nu har Pete Townshend förverkligat ännu en av sina drömmar. Den 5 juli i år fick ”ClassicQuadrophenia” sin världspremiär i Londons anrika Royal Albert Hall. Ett samarbete, som faktiskt började vid frukostbordet. Pete Townshend står för text och musik, livspartnern Rachel Fuller för orkestrering.
Storyn i korthet: Vi skriver mitten av 60-talet. Jimmy är en desillusionerad ung man, som lever för sin scooter. Han och de andra modsen tillbringar sin tid med att slåss mot rockers i ett motorcykelgäng. De far till Brighton över helgen, men ingenting går deras väg. Den grå verkligheten besegrar de ljusblå drömmarna.
Att vara med om en världspremiär i Royal Albert Hall är en dröm för många. Det strömmar ut kärlek från oss 4 000 i publiken. Första takterna smeker som en liten vindpust. Skira stråkar, lekfull harpa, mjuka pianoackord hinner jag anteckna. Sen brakar det loss! In på scenen stormar AlfieBoe, ett ungt brittiskt stjärnskott från opera- och musikalscenen. Han sjunger Jimmys roll, har en stor röst och en glödgad intensitet. Orkesterkompet är kraftfullt och rått. Publiken goesbananas.
Mest fart blir det när Billy Idol (i rollen som Bell boy) utmanar Jimmy. Lusten att tjafsa på det sätt killar ofta gör lyser igenom. Ett annat roligt grepp är att Phil Daniel, skådespelaren/musikalartisten, som spelade Jimmy för 35 år sen, nu sjunger pappans roll i denna uppsättning.
Publikens gensvar är hisnande. Applådåskorna vill aldrig ta slut och allra mest hyllas förstås Pete Townshend. Trots att hans utrymme på scenen denna gång nästan är försumbart. Han ser så nöjd ut när han utför sina patenterade gitarrattacker. Fortfarande efter 50 år. Man blir lite rörd.