En läsning som inspirerade honom att dra trådar mellan medeltiden och vår egen tid. Palme talade utan manus, det var en lysande föreläsning, kvick och folkbildande.
Statsministern, solbränd och avspänd, klädd i vit kortärmad skjorta, i ett slags gästspel som universitetslektor. Inte en säkerhetspolis så långt ögat såg. Solblänk i Almedalens vattenspeglar. "En underbar bild av Sverige", tänkte jag och kände stoltheten breda ut sig i bröstet.
Ett och ett halvt år var senare var läget ett annat. Den 28 februari sköts Olof Palme ihjäl på öppen gata i Stockholm. Mordet påverkar oss alla. Allt sjabbel i samband med polisutredningen, alla konspirationsteorier gör att det finns fog för filmarna Kristina Lindströms & Maud Nycanders uppfattning att mordet har skymt sikten för personen och politikern Olof Palme.
Tills nu då, förhoppningsvis ändrar deras film "Palme" på detta. Filmen går i helgen upp i 110 (!) kopior, vilket är rekord för en svensk dokumentärfilm, och visas i SVT under julhelgen.
Olof Palme var paradoxernas man. En lysande agitator, men också en resultatpolitiker som byggde parlamentariska majoriteter för att kunna regera. En internationalist med ett kolossalt engagemang i svensk inrikespolitik. Atomvapenanhängare på 50-talet, fredsduva 30 år senare. Hur känd han var i tredje världen förstod vi först när han var död.
På jobbet hade han kort stubin, hans finansminister Kjell-Olof Feldt vittnar om att Palme utan vidare kunde skälla ut sina medarbetare efter noter. Medan sonen Mattias minns en pappa med ett oändligt tålamod. Båda har säkert rätt på sitt sätt.
Filmen tar vara på dessa motsättningar och ger ett sammansatt porträtt av Sveriges mest omtalade politiker. Och den tid han levde i och i hög grad formade. På gott och ont. Se filmen, diskutera den!
Här finns sekvenser som förtjänar att bli klassiker. Min favorit är från 1968. Studenterna har ockuperat kårhuset i Stockholm. Olof Palme, som älskar att vara i hetluften, beger sig dit. Han blir utbuad och hånad. Provokationerna haglar. Men så går någon för långt, Palme tänder till och håller ett spontant, kort anförande om varför han är demokratiskt socialist. Kameran ligger still på Palmes ansikte, Palmes närvaro är total och - mot alla odds - får han en applåd efteråt.
Sådana scener gör mig rörd. Men när annat som IB-affären, sjukhusskandalen och dribblandet med två ja-linjer i kärnkraftsomöstningen dyker upp i berättelsen så solkas helgonglorian betänkligt.