Hanna Hellquist är en ljudbokslyssnare.
I en DN-krönika för några veckor sedan kom Hanna Hellquist ut som ljudboksfantast.
Under de senaste ett och ett halvt åren har hon avverkat 108 inlästa böcker, vilket tagit 933 timmar.
Samtidigt som Yuval Noah Hararis ”Sapiens”, Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik, samt Niklas Natt och Dags trilogi i 1700-talsmiljö strömmat ur hörlurarna, har hon också kunnat ägna sig åt trädgårdsarbete, fälla granar och skruva ihop bokhyllor.
Krönikan är ett försvar för ljudboken, men i första hand ett angrepp på föreställningen, att verklig läsning sker under närmast rituella former och kräver en pappersbok.
Hon är skriver roligt, drastiskt och förmodligen något hårdraget, men har en poäng. På en del håll betraktas inte lyssnandet som the real deal, men samtidigt är inställningen knappast något som drabbar inbitna ljudbokskonsumenter. Enligt tillgängliga uppgifter växer marknaden stadigt och tycks inte hämmas av förment snobbiga påbud.
Den tyske filosofen Immanuel Kant blir nog aldrig en ljudboksfavorit.
Själv har jag lyssnat på ljudböcker i decennier, långt innan cd-skivor och strömningstjänster och tycker numera att de olika sätten kan komplettera varandra. Det finns texter som gör sig bäst på en vanlig boksida och jag tror exempelvis inte att Immanuel Kant någonsin kommer att bli en stjärna på ljudbokshimlen.
Reine Brynolfsson har läset in James Joyces "Ulysses" som ljudbok.
Däremot att lyssna på Reine Brynolfssons inläsning av James Joyces ”Ulysses” tillför, enligt min mening, ett och annat som lätt slinker förbi när man läser pappersboken.
Thomas Bolme har läst in Jan Mårtenssons mysdeckare om antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan.
Men jag har också lyssnat på böcker som i annat fall förblivit olästa. Så har de flesta av Jan Mårtensons mysdeckare om antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan passerat genom hörlurarna. Ett starkt skäl är Tomas Bolme, vars inläsningar omedelbart förflyttar mig till den lilla butiken på Köpmangatan i Gamla stan.
Det är inget fel med att lyssna på ljudbok.
Sättet att läsa kan ge liv åt något till synes trivialt, men också sänka ett mästerverk.
Ljudboken har, så som Hanna Hellquist är inne på i sin krönika, också andra fördelar. Att ägna sig åt exempelvis Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” under en promenad är enkelt och kräver ingen särskild simultanförmåga.
Det finns nog inga avgörande skäl för rivaliteten. Istället vore det väl problem om någon av formerna försvann eller att ljudboksmarknaden skulle tränga undan litteratur, som bara är möjlig att ta till sig på papper. Men den risken förefaller inte särskilt överhängande i dagsläget.
Pauli Olavi Kuivanen