Den gav ett kastrerat, kälk-liknande intryck. Ifall en kyrka, speciellt en domkyrka placerad på en höjd likt ett kristenhetens vattentorn skulle sträcka sig både uppåt/innåt och nedåt/utåt kunde man misstänka att tron i dåtidens Linköpings stift var ganska trubbig, rent av snöpt. Domkyrkan hade börjat byggas cirka 1230 och var nu, ännu 640 år senare, fortfarande inte färdigt. Byggnaden hade fallit offer för många och olyckliga ”makeovers”, det en arkitekt genomfört förkastades av nästa generation. Speciellt taket var ”utsatt”. 1874 var även västfasaden nära att rasa, och så saknades ett torn.
En insamling (där konung och ”Norrköpings industrimagnater” bidrog) gav cirka hälften av de beräknade byggkostnaderna. När även Riksdagen skjutit till nästan lika mycket (68 000 kronor, efter lång debatt) skrev biskop Bring ett brev till han som nyss fått uppdraget att förse Uppsala domkyrka med nya torn. Kunde Helgo Zettervall tänkas ge förslag på ”yttre fullständigande” av domkyrkan i Linköping?
Det kunde han. Zettervall kom med förslag till både torn, tinnar, småtorn, yttertak (naturligtvis) med mera. Biskop Bring var entusiastisk men det bidde blott en tumme, blott tornet byggdes vilket ”Zettervall kom att beklaga livet ut”. Den slutliga kostnaden blev 330 000 kronor så domkyrkostyrelsen hamnade nästan på ”obestånd”, ändå var det relativt billigt. Tack vare tornet blev dock 106 meter domkyrka 1880-talets Turning Torso. Högre än Västerås domkyrka som haft titeln i 200 år.
Helgo Zettervall var hyllad men även hatat. Han hade en modern, mycket självständig relationen till restaurering och ”byggde som de ursprungligen borde ha gjort”. Detta ledde till att han anklagades för kulturvandalism, romantiserande och historieförfalskning. En av hans starkaste kritiker, de riktigt reaktionära som ansåg att inget borde förändras och svärmade för ruiner, var Verner von Heidenstam.
Hugo Zettervall förknippas mest med kyrkor och universitetsbyggnader men ritade flera av det sena 1800-talet byggnadsmonument. Förutom ovan nämnda var ansvarig för bland annat Lunds universitet, Norra Latin i Stockholm och Matteuskyrkan i Norrköping.
Om allt detta kan man läsa i Anders Bodins doktorsavhandling (på KTH) som nu blivit ett verk i fyra band: ”Helgo Zettervalls arkitektur” (Carlsson bokförlag) väger in bland tungviktarna av svenska arkitekturbiografier med cirka 1300 sidor och fyra kilo.
Jag inte läst allt men mycket. Resultatet av Bodins drygt 30-åriga forskning är gediget och imponerande. Hans prosa känns lättläst även om de olika kyrkoarkitektoniska begreppen är många och inte helt glasklara för mindre kunniga läsare.
Vad jag saknar, men kanske bara inte hittat, är problematiken till Zettervalls eget förhållande till Gud eftersom han ansåg att ”ett Guds hus måste vara liturgiskt från början till slut”. Jag är inte säker på att det strama, stränga, närmat krigiska, gotiska formspråket hade fallit nuvarande ärkebiskopen i smaken. I en förlängning vore det också intressant att diskutera ifall Helgos och alla andra heliga men relativt öde monumentala byggnader ska fortsätta dominera stadsbilden som de gör. Borde man kanske kapa tornet?