Tre nyanser av Milan Kundera från 1968, 1963 och 1967.
Manchestergruppen The Falls låt ”The Joke” (1995) är en hommage till Milan Kundera och dennes debutroman ”Skämtet (1967). Den litteräre frontmannen Mark E Smith (ständigt kontroversiell, inte minst i slutet av sitt liv när han från vänster kritiserade den utomeuropeiska invandringen till Storbritannien) väser till sin oväsenlika “antimusik” fram en historia om hur ett ”opassande” skämt förpassar sångjaget till fem års fångenskap i ett läger för omskolning i politisk korrekthet.
I Kunderas roman blir en ung student avstängd från sin utbildning av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet efter att ha skojat om Leo Trotskij. Det är ingen unik händelse Kundera skildrar. I april 1968 startade generalsekreteraren Alexander Dubček sitt reformprogram för en “socialism med mänskligt ansikte” med pressfrihet, flerpartisystem och markandsliberaliseringar, ett drygt halvår senare slogs förändringen ner när Warzawapakten invaderade och krossade den så kallade “Pragvåren”. Nu tvingades 120 000 tjecker och slovaker i exil och omkring en halv miljon skickades ut till åkrarna eller verkstäderna för att genom det handfasta arbetet återfå respekten för den socialistiska staten och strävan mot det klasslösa samhället. Själv lämnade Kundera sitt hemland för franska Rennes och levde sedan i Paris fram till sin död den 11 juli i år.
För honom var ironin en oavhängig del av skönlitteraturen, i sin essä ”Romankonsten” (1986) visar Kundera att detta också är svårt att hantera för så kallade ”liberala demokratier” som vår egen, litteraturens inneboende mångfald och motstridigheter provocerar. När hans roman ”Avskedsvalsen” (1972) skulle ges ut i Skandinavien väckte den oro från förläggarhåll eftersom den kretsar kring abortens moraliska dilemma. För Kundera var detta betyg på att ha lyckats, han hade framställt världen så sammansatt och mångsidig att också förläggarna kände sig obekväma med den. Rör det sig trots allt inte om mord på oskyldigt liv?
Mindre avoga var skandinaverna, eller åtminstone svenskarna, till hans mest kända roman, mästerverket ”Varats olidliga lätthet” (1984). Den filmatiserades av amerikanen Philip Kaufmann med bland andra Lena Olin och Erland Josephson i rollerna och mästaren Sven Nykvist står för det Oscarsnominerade fotot. Trots att även Kaufmann tilldelades en Oscarsnominering för sitt manus, avskydde Kundera filmen, den var alldeles för fjärran meningen i hans roman, eller rättare sagt, filmen kan inte återge skönlitteraturens svindlande mångtydighet. Därefter lät han aldrig någon göra film av hans berättelser igen.
Lena Olin spelar den förföriska konstnären Sabina i Philip Kaufmans "Varats olidliga lätthet" (1988), en filmatisering av Milan Kunderas berömda roman från 1983.
En utgångspunkt för sin förståelse av den unika europeiska romankonsten fann Kundera i den österrikiske filosofen Edmund Husserls analys av den västerländska civilisationens situation. Husserl hävdade att allt sedan den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet hade Europa fastnat i en alltmer reduktionistisk förnuftsmässig och maskinell syn på tillvaron som bryter ner den till något som för den vanliga människan är oigenkännligt i tekniska termer och begrepp. Husserl ville därför skapa fenomenologin, en ny sorts vetenskap som beskrev och analyserar världen såsom den framstår för oss som människor. Det rör sig inte om den personliga eller psykologiska upplevelsen, utan att förankra oss i ett stort gemensamt ”transcendent” jag, en slags grundläggande existens.
¨"Don Quijote", målning av Honoré Daumier från 1868. Miguel de Cervantes, målning av Juan de Jáuregui från 1600.
För juden Husserl låg möjligen det nära till hands, ”Jahve”, ”Jag är”, säger Gud när Han ger sig tillkänna för Moses i Gamla testamentet. Den judisk-amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom har vid sidan av Nya testamentets Jesus Kristus och Koranens Allah, nämnt Jahve som världslitteraturens främsta och mest outgrundliga gestalter, en karaktär som aldrig någonsin upphör att fullkomligt flöda över av liv. Det är också det som är den goda litteraturens gåta, hos Henrik Ibsen, William Shakespeare och Miguel Cervantes, detta kreativa flöde av existens.
En scen från Miguel de Cervantes roman "Don Quijote" (1605, 1615), målning av Robert Hillingford från 1870.
Just den senares ”Don Quijote” (1605, 1615), portalverket för den moderna romanen, är enligt Kundera det som motbevisar Husserls tes. Den fattige spanske adelsmannen Don Quijote rider ut i världen som en levande anakronism, en riddare till häst som ska slåss mot väderkvarnar i en sönderfallande tillvaro, alltmer fjärran de medeltida ideal och föreställningar han själv fostrats i.
Don Quijote blir galen av att läsa riddarroamner och ger sig ut i en ny värld som en levande anakronism för att slåss mot väderkvarnar. Illustrationer av Gustave Doré från 1863.
I själva verket uppstår samtidigt som vetenskapens genombrott en konstnärligt dynamisk sida av den västerländska civilisationen som inte minst genom litteraturen just ägnat sig åt fenomenologi, att tolkande utforska hur det är att vara människa i den här världen. Just ”utforska” är rätt term för Kundera, att skriva romaner handlar om att pröva hypoteser mot en vidgad verklighet som innefattar livets och tankens möjligheter.
Martin Heidegger 1970 och Edmund Husserl 1910.
Husserls lärjunge, tysken Martin Heidegger, utbildade sig till präst hos jesuiterna i Freiburg när han träffade sin läromästare som förde honom på andra tankar. Heideggers lika egenartade som inflytelserika tänkande påminner om en slags sekulär kristendom för en ny tid. Gud byts ut mot ”Varat”, en opersonlig benämning av existensen i sig själv, grunden för allt som är, och något som vi ska försöka förankra oss själva i för att inte känna oss som främlingar i världen, utan som en del av den.
Daniel Day-Lewis och Juliette Binoche spelar i Philip Kaufmans "Varats olidliga lätthet" (1988), en filmatisering av Milan Kunderas roman med samma namn.
Att Heidegger inspirerar Kundera är inte minst tydligt i titeln ”Varats olidliga lätthet”. Han utgår från den äldre tyske tänkaren Friedrich Nietzsches myt om ”den eviga återkomsten”, en olidlig tanke om att allt som är och våra egna liv kommer att återupprepas i all evinnerlighet. Sin ironiska anda trogen inskärper Nietzsches både livets allvar och dess meningslöshet med ett sådant tankeexperiment, och för åtminstone Heidegger och Kundera understryker det vikten av ett existentiellt förhållningssätt inför en sådan situation, att ständigt vara närvarande och ”autentisk” i livet.
Husserl och Heidegger pekar mot skönlitteraturens värde. Vår egen tid på jorden är ändlig och för varje dag som går krymper livets möjligheter, vi måste ständigt välja och välja bort, det är vad det är att leva. Litteraturen erbjuder oss möjligheten att få leva olevda liv genom fantasin, konsten vidgar och fördjupar vår verklighets horisont.
Författaren ställs också inför val, vilken värld som ska beträdas, vilket historiskt, kulturellt och samhälleligt sammanhang ska berättelsen utspelar sig i?
En brinnande sovjetisk stridsvagn i Prag 1968 när tjeckoslovakerna slåss tappert för sin frihet. Milan Kundera återkommer ständigt till händelserna kring Pragvåren i sina romaner.
Nästan alla Kunderas romaner kretsar kring händelserna i Tjeckoslovakien 1968, de handlar om dem som tvingas i exil eller underkastelse av det kommunistiska totalitära förtrycket. Han var noga med att poängtera att de inte var politiska berättelser, de skildrade bara en situation människan lever under. Kundera var litterärt sett influerad av renässansen författare, inte minst florentinaren Giovanni Boccaccio, hos vilken vi först kan höra tendenser till romanens polyfoni av röster, men annars är det mer kronologiskt sett närstående giganter som inspirerade.
För Kundera (och andra öststatsbor) var den Pragtyske Franz Kafkas romaner ”Processen” (1925) och ”Slottet” (1926) inte bara överdrivna skildringar av den habsburgska byråkratin eller surrealistiska förutsägelser om modernitetens alltmer labyrintartade karaktär, utan nära på exakt igenkännande anmärkningar om hur själsdödande det var att leva i realsocialismens nedbrytande samhällssystem. Annars påminner hans essälika stil mer om österrikarna Hermann Broch och Robert Musil som i jätteverken “Sömngångare” (1930–1932) och “Mannen utan egenskaper” (1930–1933) skildrar dubbelmonarkin Österrike-Ungerns undergång och upplösningen av den traditionella centraleuropeiska kulturen och dess värden.
Robert Musil 1930 och Franz Kafka 1923.
I den fenomenologiska skolan blir studiet och tolkningen av existensens lager central, att likt arkeologen gräva i och förstå den historia, natur och kultur som formar ens vara, det som Husserl och Heidegger kallar ”livsvärld”. Livsvärlden som Kundera utforskar är den böhmiska, han tar egentligen aldrig det tjeckiska i sin mun. Böhmen, ett par tusen år gammalt rike, har varit ständigt pressat och erövrat av andra främmande makter. Flera av Heideggers begrepp anses vara svåröversatta och själv hävdade han att tyskan var det enda språket lämpat för tänkande. På samma vis kretsar Kunderas roman ”Skrattets och glömskans bok” (1979) kring det tjeckiska orden ”litost”, omöjligt att översätta till andra språk, men som fångar just den böhmiska erfarenheten, att befinna sig i ett slags jättelikt gnisslande dragspel, att ständigt andligen tryckas samman och dras isär.
Detta har Kundera ett granskande öga för, i sina romaner skildrar han hur kommunisterna försökte finna en ren folkkultur i den böhmiska traditionen, något oborgerligt att bygga den nya socialistiska identiteten på. I ”Skämtet” visar han i en närmare musikhistorisk essä hur landets folkmusik har en lång och sammansatt blandning mellan böndernas och aristokraternas ”kulturer”, hur det som spelats på logen och i slottens salar ständigt blandats och berikat varandra genom seklerna.
Även om vistelsen i Frankrike möjliggjorde Kunderas fortsatta författarskap var inte han okritisk till den tilltagande infantiliseringen i det kapitalistiska väst, hur det förrädiska materiella överflödet får oss i däst andlig lättja söka det banala och dumma och också beröva litteraturen på dess vikt och mening.