Abdulrazak Gurnah tilldelas årets Nobelpris i litteratur.
Likt som för de flesta andra var Abdulrazak Gurnahs namn okänt för mig när Svenska Akademien presenterade honom som årets Nobelpristagare i litteratur för ett par månader sedan. När jag därefter har läst Gurnah framstår valet som givet. I samband med att Kazuo Ishiguro tilldelades priset 2017 berättade akademiledamoten Anders Olsson för mig hur denne britt, med japanskt ursprung, i sina romaner utmanar vår syn på vilka vi är som självklara i en tid då identitetspolitiken blivit förhärskande. Tittar vi närmare på senare års Nobelpristagare gör de alla det mer eller mindre, den ständigt föränderlige amerikanske rockpoeten Bob Dylan som går från protestsångare till elektrifierad surrealist för att sedan bli närmast religiös förkunnare och profetisk cyniker, polskan Olga Tokarczuk och österrikaren Peter Handke som närmast arkeologiskt gräver sig ner genom historien och kulturlagren i jakt på en flyktig centraleuropeisk själ och amerikanskan Louise Glück som löser upp gränsen mellan det vardagliga och mytiska. Gurnah sällar sig definitivt till det ledet, i hans romaner letar människor efter en förlorad identitet i en globaliserad värld där ingen längre vet vilka de är eller var de hör hemma.
Han föddes 1948 i sultanatet Zanzibar, en numera självstyrande region i Tanzania. Gurnah flydde från ön som 18-åring i samband med den blodiga revolutionen då den afrikanska befolkningen kastade ut den arabiska elit som härskat där sedan 1600-talet. Gurnah som själv har arabiskt ursprung tog sin tillflykt till England och började studera vid Christ Church College i Canterbury. Han doktorerade med en avhandling om västafrikansk litteratur vid University of Kent 1982 där han sedermera blev professor i engelska.
Vid sidan av sin forskargärning har Gurnah skrivit tio romaner. Hans författarskap växte fram ur den plågsamma hemlängtan han drabbades av i 20-årsåldern. Gurnah började skriva ner sina känslor och tankar i en dagbok och vartefter växte de till berättelser om flykt, skuld och rotlöshet. Även om hans modersmål är swahili valde Gurnah att skriva på engelska, ett sätt att ytterligare understryka sitt eget främlingskap i världen, samtidigt som han ville berika det nya språket med sina egna erfarenheter. Trots att Gurnah inte besökt Zanzibar sedan ungdomen betraktar han ön som sitt hemland.
Vi vet med säkerhet att arabiska, persiska och indiska köpmän och slavhandlare seglade till de stora och rika städerna längs dagens Tanzanias kust på 800-talet, men redan äldre grekiska texter beskriver dem och på senare år har arkeologerna dessutom funnit romerska mynt i området. Från 1200- till 1500-talet var Kilwa den största och mäktigaste staden under det som kallats swahilikulturens gyllene år. Då hade islam varit den förhärskande religionen i regionen i århundraden.
Porträtt av Vasco da Gama. Renässansmålning av okänd konstnär.
Zanzibarier, illustration av Alain Manesson Mallet från 1685.
Först 1498 kom den första europén, den portugisiske upptäckaren Vasco da Gama, till kusten och sju år senare tog Portugal kontroll över ön Zanzibar som sedan 900-talet bebotts av shirazi-befolkningen, en swahilitalande blandning av perser och bantufolk. Men i slutet på 1600-talet lade i stället sultanatet Oman beslag på ön och i början 1800-talet var Zanzibar dess huvudstad. Ön blev från 1860-talet ett självständigt sultanat och var då centrum för världens slavhandel. I kapplöpningen mellan Tyskland och Storbritannien om att kolonisera Östafrika lade sig britterna under Zanzibar som protektorat 1890 och ön förblev ett sultanat under brittiskt beskydd fram till självständigheten 1963.
Zanzibars slavmarknad 1860. Samtidan illustration av Edwin R L Stocqueler.
En zanzibarisk man och pojke 1880. Okänd illustratör.
Vy från Zanzibar 1885. Illustration i tidningen Die Gartenlaube.
Slavar i Zanzibar. Illustration av W.A. Churchill i London News 1889.
Fruktmarknad på Zanzibar 1890.
Gurnahs berättelser utspelar sig med Tanzania och Zanzibar som fond. Hans karaktärer är ensamma människor som är inflätade i globala skeenden som slavhandel, kolonialism och krig. De är förfrämligade, oönskade och förbittrade. Främlingskapet och ensamheten grundar sig i att slitas upp från sina rötter och bli berövad sin identitet och sitt hem. Och de blir aldrig vinnare dit de kommer, utan alltid förlorare i den här världen.
Gurnah fick sitt genombrott med den hyllade romanen ”Paradiset” 1994. Han för oss till sekelskiftets Tanzania där den tolvårige Yusuf växer upp i en liten by. Hans far driver ett värdshus och familjen får ofta besök av Yusufs rike och charmante farbror Aziz som generöst brukar ge pojken en slant. Men en dag berättar fadern plötsligt att Yusuf ska följa med Aziz, det visar sig att den förmögne köpmannen inte alls är en släkting utan en långivare som inkrävt en skuld från föräldrarna i form av Yusuf.
EN arabisk-swahilisk slavexpedition. Av okänd illustratör 1864.
Både nyfiken inför den stundande slavexpeditionen och med djup saknad efter sina föräldrar tvingas han i väg på en fantastisk och fasansfull färd med Aziz karavan genom Centralafrika. Under resan tar de sig förbi fientliga stammar, vidskepligheter, vilda djur, livsfarliga sjukdomar och svår terräng i en förlorad värld som går under i den hårdnande kampen mellan de europeiska kolonialmakterna.
”Paradiset” är en våldsam, vacker och märklig berättelse med många skikt och bottnar. Gurnahs språk är poetiskt kargt och vi får hela tiden se världen genom Yusufs mognande blick. Vi är på så vis fast i slavens mardrömslika värld, Yusufs minnen av sitt eget hem bleknar samtidigt som han längtar efter kärleken och ett eget liv. Han vet att hans enda utväg är den i Koranen omnämnda paradisets port av eld och vatten.
Hannah Arendt.
Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt har sitt berömda verk ”Totalitarismens ursprung” (1951) skildrat den andliga grogrunden för Tredje rikets och Sovjetunionens framväxt. Hon hävdar att kolonialismen, i synnerhet den i Afrika, kan betraktas som ett stort moraliskt fördärvande av väst och en övning gränslös grymhet när européerna utforskar sina moderna vapens massdödlighet och koncentrationslägrets brutala effektivitet.
”Paradiset” utspelar sig under den tid då tyskarna koloniserar Tanzania. Det gjorde de genom att krossa allt motstånd med hänsynslöst våld och genom att systematiskt svälta ihjäl hundratusentals människor. De byggde också vägar, järnvägslinjer och skolor och bedrev omfattande kristen mission genom att förstöra de inhemska folkreligionernas heliga platser.
I ”Paradiset” dyker tyskar och andra européer blott upp i fjärran eller högst tillfälligt, men gör avtryck med sin överlägsenhet och sitt uppenbara förakt för tanzanierna. Samtidigt är den swahiliska och arabiska kulturen i sig problematisk med dess hänsynslösa exploatering av människor genom det uråldriga slaveriet. Hos Gurnah finns ingen enögd idealisering av det förflutna och det egna, den kultur han själv och hans karaktärer kommer ifrån är i sig moraliskt förvriden sedan tusentals år. Arendts kontroversiella tes var att européerna dessutom tog intryck av den grymhet och utnyttjade den människosyn som redan var förhärskande i Afrika.
Joseph Conrad 1904.
Gurnah går i dialog med och utmanar den polsk-brittiske författaren Joseph Conrads klassiska kortroman ”Mörkrets hjärta” (1902) som på sin tid uppmärksammade de fruktansvärda övergreppet i den belgiske kungen Leopold II:s Kongostaten där 20 miljoner kongoleser fick sätta livet till i rovdriften på människor och naturresurser. I stället för att vi får betrakta övergreppen och det inre Afrika med västerlänningens blick får vi uppleva dem genom en ung afrikansk slavs erfarenheter, ett perspektiv som Gurnah aldrig viker av ifrån.
Ett mer personligt grepp tar Gurnah i romanen ”Den sista gåvan” (2011). Han berättar historien om den 63-årige mekanikern och litteraturälskaren Abbas som likt han själv flytt från Zanzibar strax före revolutionen och skapat ett nytt liv i England. Flykten visar sig också vara från honom själv och när han drabbas av stroke börjar Abbas se tillbaka på sitt liv, vi inser att han döljer och känner skuld över långt mycket mer än att ha övergivit sitt hemland. Abbas sörjer också det Afrika som var, hur han som ung besökte Somalias huvudstad Mogadishu när den fortfarande var en blomstrande hamn och inte ett blodigt "slakthus".
Abdulrazak Gurnah.
”Den sista gåvan” är en smärtsam majestätisk skildring av afrikaners diaspora i England. Deras ursprung blir alltmer otydligt och obegripligt för dem själva samtidigt som de fortsätter att framstå som främlingar i sitt eget samhälle. Gurnah utforskar den komplicerade psykologin i relationerna inom en familj vars rötter förtärs av lögner och hemligheter.
Han har knappast blivit en sämre författare med åren, Gurnahs senaste roman ”Efterliv” (2020) berättar ur flera människors perspektiv Tanzanias historia från Tysklands kolonialisering till självständigheten.
En tysk askari någon gång mellan 1914 och 1918.
Den lilla föräldralösa flickan Afiya lämnas hos en avlägsen släkting i samband med att hennes bror Ilya tar värvning som askari, afrikansk soldat i Schutztruppe, tyskarna fruktande kolonialstyrka. Själv tvingas hon trots att hon lärt sig läsa och bär en stor bildningstörst finna sig den tanzaniska och muslimska kulturens påbjudna roll för henne som kvinna i det slutna hemmet.
Tyska askarisoldater tränar skytte i Tyska Östafrika någon gång mellan 1914-1918.
När första världskriget bryter upp strider tyskarnas askarisoldater tappert och framgångsrikt på slagfältet, men förlorar kriget när freden sluts i Europa. Afiyas bror återvänder inte, men det gör i stället den unge Hamza som såldes till krigsmakten av sin familj. Liksom hon själv har han lärt sig läsa och tyskarna har lärt honom att älska romantikerna Friedrich Schillers och Heinrich Heines poesi. De tyska soldaterna och missionärerna hävdar att det är deras kristna värderingar som gör att korruptionen i det gamla stamsamhället kan bekämpas och Hamza funderar på om det trots allt inte är sant att han själv och hans gelikar är så klent andligt utrustade att de är oförmögna att hålla fast vid filosofiska principer för att gynna sitt eget lands utveckling.
Tyska Schutztruppe i strid mot portugiserna 1917. Illustration av Carl Arriens.
I ”Efterliv” ställer Gurnah frågan om vad som över huvud taget finns kvar i de afrikanska samhällena att bygga på efter kolonialismens illgärningar. Han skildrar människors olika sätt att försöka leva med det koloniala förtrycket. Många anpassar sig till det i bitterhet medan andra dör i sin motståndskamp. Några anammar det tyska kolonialherrarna med beundrad och respekt. Askarisoldaterna, men också många av de tanzanier som arbetar på de tyska godsen, får lära sig att läsa, skriva och att räkna. Gurnah berättar att de av dem som sedan valde att emigrera till Tyskland, som bildade familjer med tyskar, marscherade i demonstrationstågen för nazisternas vision att återkolonialisera ”det tyska Afrika”, beundrade underkuvade sig nazisternas rasläror för att till slut själva mer eller mindre frivilligt utplånas i koncentrationslägren.
Tyska askarisoldater i strid mot muslimer och andetroende under slagt vid Mahenge 1905. Målning av Wilhelm Kuhnert från 1908.
”Efterliv” innehåller också försiktiga inslag av magisk realism, Gurnah använder sig mer av den folkreligionens föreställningar om andar och trolldom och inte minst de i Koranen omskrivna djinnerna, andeväsen som både kan underkasta sig Allah eller likt shaitan (djävulen) gjort uppror. De övernaturliga inslaget, som förfäders kvardröjande närvaro, blir nu i det kulturella sammanhanget förklaringar för djupt mänskliga psykologiska skeenden.
Den muslimske djävulen Shaitan. Illustration från 1300-talet av den persiske konstnären
Mehmed Siyah Kalem.
Andra centrala teman i Gurnahs böcker är könsförtryck och islams roll i den swahiliska kulturen. Ständigt begränsas kvinnorna till hemmets sfär och betraktas som ägodelar av männen, samtidigt som både kvinnor och män längtar efter att få följa sina egna hjärtan och älska dem de vill.
Islam har varit förhärskande på Zanzibar och Tanzania sedan över tusen år och Gurnah beskriver religionens dubbelhet. I de korrumperade koranskolorna hålls ungarna kvar i evigheter av lata lärare som vill tjäna pengar samtidigt som barnen aldrig lär sig den klassiska arabiskan ordentligt. En återkommande situation i Gurnahs böcker är just hur människor blir påkomna med att inte kunna recitera Koranen ordentligt på fredagsbönen eller i andra sammanhang, en skam, men också en känsla av den rabblande religionens meningslöshet. Samtidigt innebär koranläsningen fördjupning i tillvaron och möjligheten till ett friare och rikare liv. I ”Paradiset” och ”Efterliv” leder just läsandet av Koranen till självförtroende och att våga drömma om ett annat liv, i ”Den sista gåvan” är det de muslimska sedernas borttynande som leder till ensamhet och främlingskap inför sig själv och världen.
Gurnahs karaktärer är i någon mening offer, men inte på det enfaldiga vis som nu gör sig gällande i diverse identitetspolitiska sammanhang. Tvärtom skildrar han i sina romaner moraliskt och psykologiskt sammansatta förlopp som tyder historien och tillvaron på ett fördjupande vis. Det kännetecknar stor litteratur och i dag tilldelas Gurnah sitt Nobelpris. Det är han väl värd.