Marcel Proust och Henry James är inga riktiga författare enligt Cormac McCarthy.
Essä
Tiden är knapp. I år fyller den oefterhärmlige Cormac McCarthy 90 år och ännu har han inte fått sitt Nobelpris. Senast han visade sig hade han blivit tunn och grå, inte alls den kraftkarl man för bara några år sedan kunde se vagga runt som en intellektuell kofösare på det tvärvetenskapliga forskningscentret Santa Fe i New Mexico.
Det är där McCarthy residerat det senaste årtiondet eller så, efter att ha förklarat att han inte har något som helst utbyte av dagens författare. McCarthy har alltid intagit starka positioner rörande litteratur. Han har inte bara underkänt samtidens kollegor utan också giganter som Marcel Proust och Henry James, alla som inte skriver om det enda som är värt att berätta om, det vill säga kampen mellan livet och döden och blodet som flyter.
McCarthy betraktas som en högst självständig andlig arvtagare till William Faulkner, men framför allt minner han om Bibelns författare och Homeros, hans epik är en strid ström av lyrik som springer ur ett bottenlöst uråldrigt djup. Åtminstone är det så det låter, bland just bibelforskare har han pekats ut som den författare som bäst lyckats återskapa andan i den arkaiska hebreiska Gamla testamentet är skriven på.
Cormac McCarthy är en av Amerikas främsta författare och en av vår tids stora berättare.
McCarthy har konstaterat att vi aldrig blir kvitt det förflutna eller kan undgå traditionen, att varje författare är dömd att återberätta tidigare generationers historier. För honom innebär det att människan inte kan bli något annat än det hon redan är, att varje försök att reformera och omskapa henne bara leder till ännu mer lidande och ännu större ondska.
Själv gav han sig i kast med att skriva en egen version av “den stora boken”, ett verk som omfattar allt vi vet om livet och världen, och resultatet blev hans magnum opus “Blodets meridian” (1985). Det rör sig om en mörk och groteska bildungsroman som tog honom tio år att färdigställa och som på några hundra sidor mer eller mindre omfattar hela vår arts kulturhistoria. På så gott som varje sida finner vi en referens till Bibeln och McCarthy inleder sin berättelse med att klarlägga att arkeologerna funnit spår redan hos tidigare människoarter av rituellt våld och vad vi kan kalla ren “ondska”. Hon är sig lik genom evolutionen, människan.
McCarthy är högst spenglersk. Likt den tyske historikern och filosofen Oswald Spengler väver han i sina romaner samman kultur, litteratur, historia, vetenskap, teologi, musik, konst, arkitektur och filosofi i en skrämmande och mystisk vision av världen. Allt har sin gång, tillvaron är en ständig kamp där alla till sist möter sin undergång. Den grekiska tragedin är formeln för McCarthys berättelser, ödesmättade och blodiga.
Det har gått 17 år sedan McCarthys förra roman gavs ut, Pulitzerprisvinnaren ”Vägen” som slutligen gjorde honom till ett namn på allas läppar. Den uppfattades av många som slutpunkten för hans författarskap, mot det som allt han skrivit bar hän. ”Vägen” utspelar sig en nära framtid där världen är döende av en onämnd miljökatastrof och de sista människorna drar runt i ruinerna av modernitetens fallna civilisation.
Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee spelar mannen och pojken (Fadern och Sonen) i John Hillcoats filmatisering från 2009 av Cormac McCarthys roman "Vägen" (2007).
På Santa Fe Institute har McCarthy studerat och skrivit om drömmarnas och det undermedvetnas problem. Det är knappast psykoanalys vi har att göra med, han har vänt sig till neurologin och evolutionshistorien för att förstå vårt väsen. McCarthy finner oss vara en slags biologiska maskiner drivna av processorer vars motiv vi inte ens själva har ord för, programmerade av Gud vet vem. Vår ”zombienatur” känner vi igen i hans karaktärer, deras inre tankar och känslor blir okända för oss, de bara agerar och talar, alltid lika gåtfullt.
Den yttersta följden av en sådan antropologi blir förstås människorna vi möter i ”Vägen”, som inte ens drar sig för att äta varandra för att överleva. Samtidigt finns det alltid de som bär ”elden” i hans romaner, människor som inom sig vårdar en gudomlig gnista och försöker patriarkalt tradera vissheten om den, från far till son. Den irländsk-katolske McCarthy är tydligt influerad av den lutherske 1600-talmystikern Jacob Bömhe, som på samma vis målar upp världen i de mörkaste färger, som om det vore ett rent helvete, men påminner om den gudomliga eld som glöder längst inom oss som ett minne av vår ursprungliga högre hemvist före syndafallet.
1. En snickare arbetar med att bygga den stora dammen Douglas Dam 1942. 2. Franklin D. Roosevelt skriver under dokumentet som grundar Tennesse Valley Authority 1933.
McCarthy föddes i Providence i Rhode Island 1933, men växte upp i Knoxville i Tennesse där hans far arbetade som advokat för Tennessee Valley Authority. Som en del av president Franklin D. Roosevelts offensiva satsning för att komma ur depressionen byggde det federala bolaget de dammar som elektrifierade den fattiga delstaten. McCarthy har berättat om hur hans familj och de andra nordstatare som flyttade ner för att utveckla Tennesse bodde i fina villor medan stora delar av den omgivande befolkningen ännu levde i enkla plåtskjul. En djup sympati för sydstaternas fattiga anar vi i McCarthys författarskap.
Ett gäng arbetare vid Norris Dam i Tennesse 1933.
Det gamla Söderns döende kultur är vad han skildrar i debutromanen “The Orchard Keeper” (1965). Via sin förebild Faulkner knyter han an till den amerikanska berättatradition som sedan åtminstone Nathaniel Hawthorne fört samman myt och verklighet, Bibeln och världen, i sammansatta och mångsidiga historier.
Flera av Cormac McCarthys böcker utspelar sig i Appalecherna i Tenessee.
McCarthy för oss tillbaka till mellankrigstiden och berättar om de sista “fria” bergsfolken i Appalacherna och deras förintande möte med den modernitet som kom just med New Deals dammar och elektrifiering. Han lånar syndafallsmytens motiv från Första Mosebok när ett gammalt “oskyldigt” sätt att leva också utplånas genom huvudpersonernas handlingar som får ödesdigra följder.
Den historiska bosättningen Bean Station i Tennesse dränktes i vatten genom bygget av Cherokee Dam och 90 procent av befolkningen tvångsförflyttades. Bilden är tagen 1938.
Men i “The Orchard Keeper” är det inte handlingen som är central, utan den känsloladdade atmosfär som McCarthy skapar genom skugglika gåtfulla antydningar och kraftfullt skarpa bilder. Mer som en poet som förklätt sig till epiker. McCarthy beskriver detaljrikt den frodiga växtligheten i det undersköna täta skogslandskapet som sträcker sig upp i bergen, precis som titeln antyder är det helt klart ett Eden som där är beläget och dess invånare känner ännu inte den moderna världen utanför, men snart kommer våld, död, förfall och industrialismens framfart beröva dem på allt det. Likt Adam och Eva kan de, liksom vi, inte återvända till den värld de förlorar, utan tvingas inse att den aldrig kan återskapas igen, dränkt i den stora syndaflod som de väldiga dammarna förlöst.
Byggandet av Douglas Dam 1942 innebar enorm miljöförstörelse.
Nyligen gavs McCarthys andra roman ”Mörkret utanför” (1968) ut i svensk översättning. Återigen för han oss till Appalacherna, men nu ända tillbaka till förra sekelskiftet. “Mörkret utanför” är inte alls lika naturtrogen och verklighetsnära som debuten, den har ett ännu tätare mytiskt skimmer över sig.
Närmast isolerade i en avlägsen stuga långt uppe i bergen lever syskonen Rinthy och Culla utan någon egentlig kontakt med omvärlden. Hon blir havande med hans barn och när Rinthy har fött det skäms Culla så fruktansvärt över deras synd att han ljuger för sin utmattade syster om att den lille är dödfödd och bär ut ungen i skogen. Men det blir inte som Culla tänkt sig, en resande hittar barnet och tar det med sig det till en amma.
Bosättare på färd genom Tenesse. Målning av George Caleb Bingham från 1852.
Det dåliga samvetet tvingar Culla ut i världen, han överger Rinthy och driver lik brodermördaren Kain runt utan att finna sin plats, ständigt blir han missförstådd och bortjagad. Dessutom sprider tre mystiska figurer död i hans fotspår, dessa groteska mördare för tankarna till den grekiska mytologins erinnyer, de tre urgudomar som förföljer missdådare och driver dem till vansinne.
Rinthy finner snart att hennes barns grav är tom och hon ger sig av för att leta rätt på det. Var hon än kommer i världen möts hon av vänlighet, kärlek och hjälpsamma människor, men även hennes himmel skymmer ju närmare hon kommer sanningen om sitt barns öde.
Cormac MacCarthy 1973 och 2017.
Romanens titel är hämtad från Jesus ord i Matteusevangeliet: ”Men rikets egna barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska de gråta och skära tänder” och alltmer utvecklar det sig till ett slags sällsamt medeltida mysteriespel i den sydstatsgotiska romanens form.
”Mörkret utanför” är mytisk, här finns varken en distinkt kronologi eller några som helst tecken på en modern tillvaro bortom Appalacherna närmast arkaiska bergskultur. Det är en dyster, mörk och brutal värld Culla och Rinthy förvisas till.
McCarthy utforskar den reformerte teologen Jean Calvins uppfattning om synden, den som varit så viktig för det amerikanska samhällets utveckling och självbild. Hela Skapelsen är fördärvad av arvsynden och den är så djup och omfattande att ingen undgår den eller straffet för den, med kyrkofadern Augustinus ord förtjänar vart nyfött barn inte ett bättre öde än att för evigt brinna i helvetet. Guds nåd allena kan skona oss från straffet för vår synd.
McCarthy drar följden av en sådan teologi till sin spets. Den egna moralen kan aldrig besegla en människas öde, oavsett hur god hon är kommer hon inte undslippa att få lida och dö av världens ondska. I en dröm möter Culla en profet som lovar honom frälsning och lycka, men något sådant infinner sig aldrig, världen förblir kall och oförändrad som om den vore återvändsgränd utan vare sig mål eller mening.
I ”Mörkret utanför” är McCarthys fantasi som starkast i en perfekt vision. Kraftfullt och konstfärdigt skapar han en urbild av vår tillvaro som är så främmande och märklig att den tvingar oss att brottas med och ompröva vår egen uppfattning om livet och världen.
De nya syskonromanerna ”Passageraren” och ”Stella Maris” blickar tillbaka på McCarhtys författarskap och summerar det, inte minst knyter de an till just “Mörkret utanför” och handlar också om en syster och en bror, förvisade till världen efter ett syndafall.
Tommy Lee Jones spelade den uppgivne sheriffen Tom Bell i bröderna Coens flerfaldigt Oscarsbelönade filmatisering från 2007 av Cormac McCarthys roman "No Country for Old Men" (2005).
Precis som i hans roman ”No Country for Old Men” (2005) återvänder McCarthy till det tidiga 1980-talets USA. Den utspelar sig utanför El Paso i gränstrakterna mellan Texas och Mexiko där den åldrade sheriffen Tom Bell ställs inför ett våld och en kriminalitet som är så brutal och cynisk att han över huvud taget inte förmår greppa den. Narkotika- och människohandeln över gränser är så grym i sin girighet att den blir den yttersta manifestationen över att det kristna Amerika han som ung man stred för mot nazisterna i Europa håller på att förgås av sin egen synd. Han sörjer hur det gamla livet och dess traditioner försvinner och drömmer sig tillbaka till den tid då hans föregångare kunde upprätta hålla lag och ordning utan att ens bära revolver, bara genom att vara mänskliga och moraliska auktoriteter. Tom väntar förtvivlad på att Gud ska ingripa, att Han ska visa vägen, men Herren kommer aldrig till honom. Men i Toms drömmar möter han sin sedan länge bortgångne far som påminner honom om att han fortfarande bär ”elden” inom sig och att han till varje pris måste föra den vidare.
Josh Brolin spelar fattige Vietnamveteranen Llewelyn Moss i bröderna Coens fyrfaldigt Oscarsbelönade filmatisering från 2007 av Cormac McCarthys roman "No Country for Old Men".
Javier Bardem Oscarsbelönades för sin roll som den demoniske yrkesmördare Chigurh i bröderna Coens filmatisering från 2007 av Cormac McCarthys roman "No Country for Old Men" (2005).
“Passageraren” utspelar sig 1982 då dykaren Bobby Western anlitas för att undersöka ett flygplan som störtat utanför kuststaden Pass Christian i Mississippi. Han finner nio kroppar, men upptäcker att pilotens väska är borta liksom den svarta lådan och inte minst den tionde passageraren. Mysteriet tätnar när han dagen därpå blir uppsökt av federala agenter som frågar ut honom om det han har sett. Snart blockeras Westerns bankkonton och hans tillgångar blir frysta. Western har bevittnat något han inte borde ha sett, men han vet inte vad. Likt “No Country for Old Men” präglas “Passageraren” av hela eran med det förlorade Vietnamkriget, Watergate-skandalen och den politiska lögnen, den korrumperade statsmaktens kastar sin skugga över var medborgares liv.
Western ger sig ut på en resa genom det Södern vi känner igen från McCarthys tidigare romaner i jakt på svar om vad det är som händer honom. Genom sina många möten med diverse kufar och karaktärer tycks också den gamle fysikstudenten komma den stora världsgåtans lösning närmare. Samtalen för honom genom idé- och lärdomshistorien, från den västerländska filosofins portalfigur Platons visshet om en ädlare verklighet bortom denna till den moderne rumänske pessimisten Emil Cioran som kanske för oss närmast den verklighetsbild vi mött i McCarthys tidigare romaner.
1 Emil Cioran, porträtt av Arturo Espinosa. 2. Emil Cioran 1947.
Cioran är på samma vis upptagen av myten om paradiset och syndafallet, arvsynden och historiens tragedi, mänsklighetens exil till och existentiella hemlöshet i världen. Han har också en mystisk sida, inom sig bär människan ett minne av sitt ursprung i en högre tillvaro. Om hon “bär elden vidare” kan hon motstå att falla föga för tillvarons dekadens. Dagens människa utplånar sig själv genom att betrakta sig som ett objekt, ett föremål för analys och genomlysning, ett konstgjort förljuget liv i en produktions- och reproduktionskedja.
Amerikanska fysiker träffas i Berkeley i Kalifornien 1940 för att utveckla kärnenergi och atomvapen.
Western är likt sin far utbildad fysiker, men bär också dennes arvsynd med sig. Fadern arbetade under Robert Oppenheimer med Manhattanprojektet och skapade de atombomber som släckte hundratusentals japaners liv och gav människan ett vapen kraftfullt nog att utplåna både henne själv och allt annat levande.
De här kvinnorna arbetade på Y-12 anläggningen i Oak Ride i Tennessee med att förädla uran till Manhattanprojektets atombomber.
Framför allt sörjer Western sitt livs stora kärlek, den svårt psykiskt sjuka systern Alicia som började bli hemsökt av vanföreställningar redan som liten flicka och till slut förlorade kontakten med “verkligheten”.
Alicias öde skildras i syskonromanen “Stella Maris”. Vi förs något tillbaka i tiden, till mentalsjukhuset Stella Maris i Black River Falls i Wisconsin 1972 där en 20-årig kvinnlig matematikdoktorand skriver in sig på grund av hallucinationerna som plågar henne. Här utreds hon av psykiatrikern doktor Cohen och de inleder långa samtal om matematik, fysik, musik och filosofi. Tillsammans ger de sig ut på en intellektuell och andlig resa i jakt på svaren om sanningen, existensens gåta och inte minst Gud.
“Stella Maris” influeras tydligt av Platons dialoger, här finns inga beskrivningar av situationer eller omgivande miljöer. På ett platonskt vis bygger McCarthy upp dialogen för att utforska och pröva olika idéer och föreställningar, vi tycks gå mot en klarhet men när vi står inför svaret tystnar samtalet för att orden inte längre räcker till. För Platon syftade den dialektik till att rationellt skingra alla missförstånd och motsägelser innan vi just står inför det obeskrivliga högsta och djupa, det han kort och gott kallade Gud.
Vi får veta att Alicia givit upp matematiken då hon insett att hon inte fullt ut kan begripa vad den är, att den till syvende och sist är magisk eller rent översinnlig till sitt väsen. Samtalen utgår från Platon som hävdade att matematiken med dess enheter, funktioner och operationer existerar oberoende av oss i vad som verkar vara ett för oss tillgängligt, men åtskilt universum. Även senare filosofer, som Bertrand Russell, har hävdat att det är fallet. Andra, som matematikern Gottlob Frege, anser att matematiken är lika objektivt existerande som allt annat i världen, dess struktur är så att säga greppbar av våra hjärnor, men aldrig har vi väl sett ekvationer realiserade för våra ögon om vi inte själva skrivit ut dem?
Spengler, som var skolad och själv lärare i matematik, uppfattade den på ett annat vis, han hävdar att dess lagar inte alls är så universella som vi tror utan formas beroende på vem det är som räknar. Tal och ekvationer samspelar med en kulturs anda och uppfattning om världen. Den indiska, arabiska, antika och moderna västerländska matematiken skiljer sig åt, även om de olika systemen kan förstå varandra. Den euklidiska geometrin är inte den samma som den cartesiska och Arkimedes analyser är andra än Carl Friedrich Gauss.
Den antika matematiken var upptagen av att mäta, men kunde med sin världsförståelse inte acceptera något sådant som oändliga, irrationella och komplexa tal. Den indiska matematiken upptäckte däremot talet noll som svarade mot hela deras förståelse av existensen som evig och gränslös, obekant för grekerna, men också ett hot mot hela deras uppfattning om tillvaron som begränsad och sluten. I den västerländska, “faustiska” kulturen, blir evigheten däremot hela vår strävan och här får matematiken ett funktionellt syfte och därför också en alltmer abstrakt karaktär. Araberna däremot, med deras magiska uppfattning om matematiken, använde den snarare till sina kemiska studier och intresserade för att blotta lägga världens struktur, något som går igen i både arkitektur och musik.
Alicia och Cohen diskuterar därför också musikens natur. För likt logiken och matematiken tycks dess grundsatser och regler finnas redan innan vi började komponera och spela. Inte ens musikens harmonier och disharmonier är så att säga våra skapelser, utan utgör en ljudvärld vi upptäcker i tillvaron.
Arthur Schopenhaur som ung och gammal. Målning av Ludwig Sigismund Ruhl från 1815 och porträtt fotografi taget av Johann Schäfer Schäfer 1859.
Den tyske pessimisten Arthur Schopenhauer knyter här an till Platon i både sin förståelse av musiken och matematiken. De bägge är konster fria från våra egna begär, de speglar en högre och djupare och sant objektiv verklighet till skillnaden från den subjektiva föreställning om den som vi själva är fast i. När världen är borta kommer musiken såväl som matematiken att finnas kvar och de båda är därmed i någon mening överskridande, de ger oss till gång till en sant sann tillvaro.
Likt den äldre Königsbergsfilosofen Immanuel Kant hävdar Schopenhauer att matematiken blottlägger en grundläggande struktur för världen, på så vis kan vi över huvud taget förstå fenomen som rum och tid. Edmund Husserl, en senare tänkare i samma tyska tradition, påstod att matematiken är läran om tings olika sätt att vara, inte om dem i sig (det är fysikens domän), men inte eller endast abstraktioner. Matematiken äger en egen grammatik som bestämmer dess regler, förhindrar motsägelser och gör att den blir begriplig för oss. Den mer namnkunnige lärjungen Martin Heidegger hävdade att matematiken utgör ett grundläggande system som föregår all annan vetenskap och att den gör tillvaron greppbar för oss genom att den låter oss se regulariteten i den och att väga och mäta den, att helt enkelt räkna på världen. Samtidigt är den otillräcklig för att fullt ut förstå de fenomen som präglar oss, som tiden och dess gång, det kräver snarare en absolut närvaro och existentiell upplevelse av att vara i den. Likt Spengler tänkte sig Heidegger att matematiken är något som utvecklats kulturellt av människan genom historien.
Martin Heidegger, Edmund Husserl och Gottlob Frege.
I Alicias och Cohens samtal framstår musiken i sådan dager, en kompositör som Johann Sebastian Bach föresatte sig att visa Skapelsens djupare ordning genom att i sin musik kartlägga hela dess gudomliga harmoni. Cioran har hävdat att Bachs musik är det enda kristallklara beviset för Guds existens, men också för att Skaparen inte fullständigt misslyckats med sin skapelse. Enligt Cioran ger det gudomliga sig också tillkänna i Ludwig van Beethovens musik, William Shakespeares pjäser, Fjodor Dostojevskijs romaner och Friedrich Nietzsches filosofi, på ett så intensivt vis att vi ställs inför frågan om det inte finns fler gudar än en!
Språket är också ett mysterium McCarthy som tidigare skrivit om det i sin fackprosa. Människan och hennes föregångare har förmodligen levt med språket i ett par miljoner år, men det verkar inte komma automatiskt ur oss utan har spridits bland oss genom årtusenden och vara en rent kulturell kreation, något vi själva skapat. Men varför? Det är inte givet att språket har en evolutionär fördel.
Filosofen Ludwig Wittgenstein analyserade både matematiken och språket och tänkte att dess strukturer fann sin motsvarighet i världen, ändå är mycket av det viktigaste för oss endast kreativa bilder och metaforer, våra upplevelser av en djupare och högre tillvaro. Först tänkte han likt Frege och Russell att matematiken kunde härledas till logiken, men insåg att den inte har några grundantaganden eller regler utanför sig självt. Detsamma visade sig för honom gälla språket, det rör sig bortom logikens struktur och tycks snarare kulturellt organiskt och, som Spengler redan påpekat, beroende på vilken mänsklig kultur eller “livsform” det till hör.
Ludwig Wittgenstein 1930 och någon gång på 1890-talet.
I Alicias och Cohens samtal återkommer också McCarthys bild av människan som en slags biologisk maskin, styrd av drifter i det undermedvetna. Psykoanalysens fäder Sigmund Freud och Carl Gustav Jung var inte fel ute när de försökte förstå det genom våra drömmar, därigenom tycks våra sanna jag alltjämt kommunicera med oss. Här vilar också en djupt rotad demonisk ondska, som tycks obegriplig när den utlevts bland oss.
Vi kommer nu in på de “hallucinationer” som hemsöker Alicia redan som liten flicka och alltmer förvränger hennes verklighetsbild. Framför allt återkommer “the kid”, “grabben”, till henne. Denna lilla varelse beskriver hon som ett gravt bränn- och neurosedynskadat barn utan riktiga armar.
Den som har läst sin McCarthy känner igen “the kid” som den svårgripbara huvudpersonen i “Blodets meridian” (1985). The kid en slags förvriden motbild till den romantiske poeten William Wordsworth rousseanska oförstörda naturbarn som kommer till världen med ljus och hopp i dikten “My Heart Leaps Up” (1802), likt Kristus är “barnet människans fader”. McCarthys naturbarn kan däremot varken läsa eller skriva, ändå kokar en lust efter våld och död inom honom, men bakom hans ärrade sönderslagna ansikte finns en gudomlig gnista alltjämt orörd av den fallna värld som omger honom.
The kid är McCarthys arketyp för människan, en djurisk best med en spillra gudomlighet inom sig. I “Stella Maris” har han också präglats av 1900-talets erfarenheter, atomvapnen och miljöförstörelse ger sig till känna i den vanställdhet som nu fått helt andra omänskliga proportioner.
Domare Holden håller föredrag ute i vildmarken. Illustration av Samuel Chsmberlain ur hans självbiografi "My Confession" (1861).
“Blodets Meridian” bygger på den amerikanske legosoldaten och konstnären Samuel Chamberlains skildring av när han red med skalpjägaren John Glanton och hans gäng i gränslandet mellan Texas och Mexiko 1849. McCarthy låter the kid ansluta till Glantongänget som ägnar sig åt att döda och skalpera alla levande de kommer åt. Glantons högre hand är den demoniske domare Holden, en av litteraturhistoriens mest skrämmande gestalter, också baserad på en verklig mördare och pedofil. Holden är en skrämmande vit och hårlös gestalt som tycks besitta uråldrig visdom och oändligt vetande, han predikar att Gud i själva verket är kriget, den kamp som låg och väntande på människan innan hon ens kommit till världen.
Den västern McCarthy skildrar kan bäst beskrivas som ett rent helvete och många litteraturvetare har också föreslagit att det är just dit han för oss. Själva grundhandlingen knyter an till Herman Melvilles “Moby Dick” (1851), där Isamel följer med den besatte kapten Ahab på en ödesdiger jakt efter den stora vita valen, men inte minst är den full av referenser till Dante Alighieris “Den gudomliga komedin” (1307–1321) och John Miltons “Det förlorade paradiset” (1667) vilket förstärker den helvetiska atmosfären.
Holden har föreslagits vara motsvarigheten till Satan, den fallne ängeln, eller en arkont, ett slags demoniskt väsen i antikens gamla mysteriereligioner som håller människan fast i en lägre sinnlig och flyktig verklighet och hindrar henne från att se ljust och den högre ordning hon egentligen tillhör.
I “Stella Maris” berättar Alicia inte bara om the kid utan också om hennes möte med en arkont, Holden går igen, eller McCarthy som skriver i “Blodets Meridian”, som en monstruös odödlig gycklare som dansar för evigt inom historien.
Arkonter beskrivs som en slags andliga väsen och just Alicias syner ställer frågan om hur vår fysiska verklighet egentligen är beskaffad. Den danske fysikern och Nobelpristagaren Niels Bohrs kvantmekanik avhandlas, en matematisk gestaltning av världen som inte är fullt igenkännbar för oss eftersom den framstår som nyckfull och slumpartad.
Schopenhauer tänkte sig likt Platon att vår sanningsökande kan göra att vi får en sann och befriande uppfattning om en struktur av tillvaron bortom våra sinnen, men den moderna fysiken har också närmat sig 1700-tals filosofen och biskopen George Berkleys mystiska svar på världsgåtan. Enligt honom behöver vi inte oroa oss för att hur vi upplever tillvaron är förledande, tvärtom är materien en onödig konstruktion, för vi och allt annat är egentligen ingenting annat än ren information som visualiseras, eller som Berkley uttryckte det: Guds tankar.
1. Manhattanprojektets kärnvapentest den 16 juli 1945. 2. Robert Oppenheimer till höger undersöker förördelsen efter ett atombombstest i september 1945.
Inför insikten om var han skapat citerade Oppenheimer det uråldriga hinduistiska diktverket “Bhagavadgita” när han sa: “Jag har blivit döden, världarnas förintare”. McCarthy konstaterar att den moderna fysiken inte längre är vetenskaplig, utan magisk till sin natur, den ger oss möjligheten att likt gudar både skapa och tillintetgöra världar. Människan är nu det han beskrivit henne som, gud och djävul i ett och samma väsen. Myten om Eva och Adam som äter frukten från Kunskapens träd är en urbild av vår existentiella situation, vårt vetande övergår ständigt vår egen förmåga att skilja det goda från det onda.
Skiftbyte på anläggningen Y-12 i Oak Ridge i Tennesse där uran anrikades för Manhattanprojektets atombomber.
Greppet är förstås McCarthyskt genialt och ytterst katolskt när han formar sin unika bild av tillvaron. Bobby är Adam, den förste mannen som Gud skapar genom att blåsa sin ande i jorden, manifesterar fysiken och världen. Alicia är Eva, den utomvärldsliga och eviga matematiken, Guds kvinnliga avbild och den första manifestationen av jungfrun och Gudaföderskan. Tillsammans utgör de bilden av Gud och tillvaron och faderns atombomb är bara ännu en bild för syndafallet och människans olydnad och hybris.
McCarthy, som kritiserats för frånvaron av kvinnor i sina böcker, började skriva på “Stella Maris” på 70-talet och efter 50 år blir denna Alicia hans första riktiga kvinnliga huvudkaraktär i vad vi kan ana är hans sista roman. Och hon är inte vem som helst, för som vanligt lämnar McCarthy oss med ett litet vagt hopp inför vår egen undergång.
Stella Maris är ett namn för den mytomspunna Polstjärnan, denna rymdens zenit och vägvisare, men framför allt ett äldre medeltida namn för Jungfru Maria. “Stella Maris” betyder “Vår Fru, havets stjärna”, hon som är den stjärna som vägleder oss genom tillvarons ödsliga mörkt okända hav hem till Kristus.