Som tonåring bodde Aurora Ljungstedt i släktgården Krusenhof i Kvillinge.
Del 2
Det var i de trolska skogarna vid Bråviken som Aurora Ljungstedts mystiska författarskap tog form. Som 14-åring kom hon 1835 till släktgården Krusenhof i Kvillinge, dit hennes familj flyttade från Karlskrona. Tydligt tog den fantasifulla tonårsflickan intryck av närliggande Kolmårdens täta snår och magiska skymningar, men hennes mor Fredrika Elisabeth Alf ville helst inte att dottern skulle skriva, för “det passade sig inte för en kvinna”.
Drygt tio år senare gifte sig den unga Aurora med fångvårdsstyrelsens byråchef Samuel Viktor Ljungstedt och bosatte sig i Stockholm, men till Östergötland kom hon att återvända i ord och tanke.
Som vuxen började Ljungstedt skriva under manliga pseudonymer som Richard, R. Stedt eller Claude Gérard och där till framgångsrikt, inledningsvis följetångsberättelser i bland annat Aftonbladet och sedan som en av Albert Bonniers Förlags bäst säljande författare. Först 1875 avslöjades hennes identitet av ett misstag.
Till skillnad från andra kvinnliga författare, som Selma Lagerlöf, föll Ljungstedt i glömska efter sin död 1908 och först under 80- och 90-talet började hon återupptäckas av litteraturforskare som Yvonne Leffler. Sedan millennieskiftet har Ljungstedt fått ett uppsving då mindre förlag inriktade på just klassisk skräck har återutgivit och även varsamt moderniserat språket i hennes berättelser.
Magin i Kolmårdsskogarna influerade Aurora Ljungstedt.
Flera av dem utspelar sig i Kolmården och några utgavs på nytt för tio år sedan i samlingen “En jägares historier”. De publicerades först som följetång i början av 1860-talet och är nog det som är lättast att ta till sig för den moderne läsaren.
En kringströvande filosofisk och världsvan jägare berättar om de mest mystiska och ruskiga ting som försiggår i den uråldriga skogen. Det handlar om postrån och mord, rövare och spökande herrgårdsfruar, hypnotiserande vetenskapsmän, sömn- och dubbelgångare. Flera av historierna kretsar kring Säteri Agdor, inspirerat av det verkliga Rodga Säteri i Simonstorp, och Ljungstedt för oss också ända bort till Motala och Medevi brunn.
Rodga i Simonstorp dyker upp som "Säteri Agdor" i Aurora Ljungstedts "En jägares historier".
Östgötakännaren Christer Topelius har visat hur Ljungstedt samlade på sig sägner från trakten när hon skrev sina berättelser. Just folksagor har varit en viktig influens för många skräckförfattare, det är hos allmogen vi finner de mest säregna ruskigheter. Det var på så vis en av Ljungstedts favoriter, amerikanen Washington Irving, fann sin ikoniske huvudlöse ryttare i den klassiska novellen ”Legenden om Sleepy Hollow” (1820).
John Quidors målning av den huvudlöse ryttaren i Washington Irvings "Legenden om Sleepy Hollow" (1820) och författaren själv 1861.
Ljungstedt var influerad av den populäre franske författaren Eugène Sue (en av hans karaktärer heter Claude Gérard) och dennes inflytelserika svit “Paris mysterier” (1842–1843) som kom att inspirera hel genre av just stadsskildringar från runt om i världen och pekade vidare mot den franska realismen och naturalismen. Industrialismen och den begynnande urbaniseringen förändrade städerna när de växte och befolkningarna blev alltmer talrika, närmast oöverskådliga labyrinter med alla gator, gränder och människor. Det är dit Sue förlägger sina gotiska kriminalhistorier. Både Victor Hugo och Honoré de Balzac tog starkt intryck av honom liksom svenska författare som Linköpings Carl Fredrik Ridderstad, Correns redaktör som skrev skräckromanen ”Frenologen” (1844).
Ett par hundratusen parisare samlades när Luxorobelisken restes på Place de la Concorde 1836. Målning av François Dubois från samma år.
Romantikern Sue var en tidstypisk utopistisk socialist från överklassen och hans hjälte Rodolphe är en extremt stark tyskättad aristokrat, slagskämpe och “övermänniska” som iklär sig rollen som arbetare för att utforska Paris slum och bakgator för att förstå de lägre klassernas belägenhet och samhällets orättvisor. Där frotterar han sig med “les misérables”, "samhällets olycksbarn", tjuvarna, mördarna och de prostituerade.
Eugène Sue 1835 (målning av François-Gabriel Lépaulle) och hans hjälte Rodolphe i "Paris mysterier" (1842-1843) illustrerad av G. Staal 1850.
Parisare samlas hos slaktaren. Illustration från 1870 av okänd upphovsman.
Sue prisades för sin realistiska skildring av de fattiga parisarnas villkor och hans skarpa samhällskritik som förebådande revolutionen 1848. Samtidigt var hans melodramatiska berättelse en svartvit och förenklad skildring av tillvaron. Rodolphe och den socialt medvetna aristokratin förkroppsligar det upplysta och goda, medan den nya borgarklassen med dess näriga affärsmän och slipade advokater utgör tidens nedbrytande kapitalistiska "ondska". Just oförmågan att se adelns egen roll i misären gjorde att hans romaner avfärdades av sådana som Alexandre Dumas (som i och för sig skrev “Greven av Monte Cristo” (1848) influerad av Sue) och förstås inte minst Karl Marx, som saknade den djupare klassanalysen.
Folkliv vid bron Pont Neuf i Paris. Målning av Giuseppe Canella från 1832.
Ljungstedt flyttar Sues mörka labyrinter från Paris till Kolmårdsskogarna (men också Stockholms egen slum) som utforskas av en kringströvande betraktare.
En annan viktig inspiration var engelsmannen Edward Bulwer-Lytton. Han är för eftervärlden mest känd för sin historiska roman “Pompejis sista dagar” (1834), som just skildrar livet för handfull människor dagarna före att vulkanen Vesuvius begraver den antika romerska staden i aska. Intrigen dem emellan är inte den mest engagerande, Bulwers styrka ligger i hur han gestaltar mångkulturen i det romerska samhället, de olika religiösa och kulturella uppfattningar som hyses av egyptier, stoiker, kristna och romare.
Han skrev också mystiska och vetenskapssatiriska verk. Romanen “Zanoni” (1848) handlar om en odödlig kaldeisk ockultist med samma namn som både möter kärleken och sitt i öde i giljotinen under franska revolutionen. Den inflytelserika science fiction-historien “Vril, eller den kommande rasen” (1871) om ett mystiskt änglalikt släkte, härstammande från tiden före syndafloden, som gömmer sig under jord inspirerade inte bara senare författare som H. G. Wells, utan ironiskt nog också teosoferna och nazisterna.
Edward Bulwer-Lytton 1831, målning av Henry William Pickersgill och efterföljaren H. G. Wells 1920.
Ljungstedt är likt Bulwer, och framför allt amerikanen Edgar Allan Poe, influerad av den samtida romantiska vetenskapssynen och dess panteistiska föreställning, att allt är besjälat och sammanhängande i ett både kroppsligt och andligt system. Som Poe låter Ljungstedt utifrån en sådan föreställning karaktärer befinna sig “mellan liv och död”, när allting är i ständiga och övergående skeenden blir hela tillvaron mer flytande. Den demoniske italienaren doktor Testa i ”En jägares historier” är på en och samma gång skojare, trollkonstnär, vetenskapsman och hypnotisör. Han visar sig ha gjort sig själv odödlig, precis som Bulwers Zanoni.
Ljungstedt rörde sig också utanför Östergötland. Hennes debutroman med den övertydliga titeln “Hin Ondes hus” (1853) kretsar kring en övergiven byggnad i Stockholm. Den omnämns ibland som det första exemplet på renodlad svensk skräckromantik. Ljungstedt flätar ihop en intrikat historia kring incest och mord och det gamla huset, som ruvar på alla dessa mörka hemligheter, blir mer levande än karaktärerna i boken.
1. Horace Walpole byggde Strawberry Hill House i Twickenhamn utanför London i gotisk stil. Den samtide konstnären Paul Sandby avbildade byggnaden i den här vackra målningen.
2. Författaren själv 1735, målning av Jonathan Richardson.
Upplägget minner om 1700-talets äldre engelska gotiska romaner som Horace Walpoles “Slottet Otranto” (1764) och framför allt Ann Radcliffes “Udolphos mysterier” (1794). Ljungstedt för oss genom ett dammigt och murket hus, fyllt av labyrintiska gångar, lönndörrar, möbler så uråldriga att de knappt kan vara skapade för mänsklig hand och tavlor med spöklika “levande” porträtt. Den gotiska byggnaden, på väg att förfalla på grund av historiska brotts tyngd och mörka hemligheter, utgör i själva verket en existentiell sinnesstämning inför världens avförtrollande, en meningslös och obegriplig tillvaro.
Likt Radcliffe använder Ljungstedt främst de skräckgotiska attributen för att just sätta skräck i oss, vartefter får allting sina naturliga, eller åtminstone högst mänskliga förklaringar. Det är också det som gör det till en romantisk snarare än en gotisk roman, det finns en begriplig ordning. Litteraturdocenten Mattias Fyhr, som nyligen avslutat sitt två band långa praktverk “Svensk skräcklitteratur” (2017, 2023), avfärdar henne som något av en effektsökerska. Likt Emilie Flygare-Carlén och Carl Love Jonas Almqvist lånar hon skräcklitteraturens motiv och stämningar för att förhöja sina berättelser. Samtidigt har Ljungstedt en förmåga att lämna oss ambivalenta inför hennes upplösningar, vi slår igen boken med en naggande ovisshet om sista ordet verkligen är sagt, är mordgåtan verkligen löst och mysteriet skingrat?
Hennes kortroman “Hastfordska vapnet” (1870) brukar betraktas som den första riktiga svenska deckaren. Domaren Benjamin Ross utreder det gåtfulla mordet på baron Hastford i jämtländska Bräcke. Intressant nog finns det också en konkurrerande detektiv, den vackra och intelligenta kammarjungfrun Lisslena, som har personliga skäl att ta fast mördaren.
Frédéric-Théodore Lixs illustration till C. Auguste Dupin-novellen "Det undansnillade brevet" (1845) av Edgar Allan Poe.
Ljungstedt var garanterat inspirerad av Poes banbrytande och stilbildande berättelser om amatördetektiven C. Auguste Dupin, men ännu mer tog hon intryck av samtida populära engelska deckarförfattare som Wilkie Collins och Mary Elizabeth Braddon. Själva mordkomplotten har Ljungstedt lånat från dansken Steen Steensen Blichers klassiska novell “Prästen i Vejlby” (1829) som bygger på ett riktigt fall. Vi finner också rikligt med spår från Jane Austens romaner, som “Stolthet och fördom” (1813), i hennes sätt att skildra karaktärer och relationer inom den svenska adeln.
Illustration till Jane Austens "Stolthet och fördom" (1813) och författaren själv målad av systern Cassandra Austen 1810.
Ljungstedt flätar många trådar till svårlösta mordgåtor, hennes pusseldeckare får först sin motsvarighet hos Agatha Christie och mycket riktigt har hon nu också översatts till engelska.
Agatha Christie 1963.
Politiskt sett är det lätt att något förhastat placera Ljungstedt i ett konservativt fack, riktigt så enkel var hon inte. Som ett barn av romantiken finns det inom Ljungstedt väldiga kontraster och motsägelser, en viktig del av författarskapets dynamik.
Hon tog avstånd från Svenska kyrkan och ägnade sig i romantisk anda åt ett högst personligt sökande efter Gud. Ljungstedt var också tydligt influerad av tidens idealistiska tyska filosofi. Explicit nämner hon Johann Gottlieb Fichte som i sitt tänkande rymmer både konservativa och radikala tendenser. I grund och botten hävdar han att det bara finns ett rent medvetande och det är Gud och att det är människans uppgift att förstå sin roll och del i det. I Ljungstedts berättelser kan vi läsa just sådant som att den enskilda individen blott är en aspekt av, eller en idé hos, ett högre väsen.
Samtidigt finns det revor i Ljungstedts samhällsväv. Precis som liberalen Almqvist skildrar hon hur ett traditionellt svenskt hierarkiskt ståndssamhälle är på väg att bli en formellt jämlik borgerlig kapitalistisk stat. Allting luckras upp och de adliga överger sina gamla ätter för att förverkliga kärleken med människor från de lägre stånden eller mycket konkret bli ingenjörer och industrimän i stället för godsägare. Människors brottsliga ageranden, också mord, är för Ljungstedt inte följden av andlig ondska, utan själar som deformeras av fattigdom, orättvisor och hopplösa situationer.
Det finns också betydande drag av kvinnlig frigörelse i hennes historier. Ljungstedt beskriver hur kvinnor tvingas försaka sina drömmar för att blidka omgivningens krav och fördomar, men de är också sexuellt aktiva och förföriska. Hennes uttrycksfulla skildringar av sex, i synnerhet i “Hin Ondes hus”, var i tiden också provocerande. I “En jägares historier” finner vi dessutom romantikens intresse för att leka med könsroller och könsuttryck, precis som i Almqvists androgyn Tintomara i “Drottningens juvelsmycke” (1834) finns här karaktärer med “queera” kvaliteter som “skiftar” kön, eller åtminstone upplevs göra det.
Emilie Flygare-Carlén 1865, av okänd litograf, och Viktor Rydberg 1877, gravyr av J. Wolf.
Varför glömdes Ljungstedt bort? Länge omnämndes hon vid sidan av Almqvist, Flygare-Carlén och Viktor Rydberg som en av den svenska romantikens främsta författare. Men hon hade också inflytelserika belackare, hennes egen favorit Rydberg, som själv skrev in sig i skräckhistorien med debutromanen ”Vampyren” (1848), tyckte inte alls om Ljungstedt och invände i nationalromantisk anda att hon var för ”osvensk", att hon förflackade det svenska språket och den inhemska litteraturen. Ljungstedt, som reste i Storbritannien och talade engelska, uppfattades sakna ”fosterlandskärlek”. Hon var som vi sett väl bevandrad i både samtidens anglosaxiska litteratur och den tyska filosofin.
Är Emelie Schepp vår tids Aurora Ljungstedt?
Aurora Ljungstedt var på sin tid minst lika populär och läst som Gusums deckardrottning Sofie Sarenbrant är i dag.
Ljungstedt skrev sådant som i dag är så populärt, blodiga deckare och sexig skräckromantik. Bra sålde hon också, likt vår tids östgötska deckardrottningar Emelie Schepp och Sofie Sarenbrant, även om hon bottnade i en djupare förståelse av tillvaron och var nydanande i sitt berättande.